Välkommen till en minneslund i Cyberspace!

Det har sagts att ”det är inte intressant var man kommer ifrån, bara vart man är på väg”. Så sant. Och vi släktforskare ursäktar oss med att ju äldre man blir, desto mindre finns kvar att vara på väg till men desto mer att se tillbaka på. Eller?

Socialt och politiskt ett mycket korrekt resonemang! Men fel! Tänk så här, istället för att oreflekterat nicka instämmande åt citatet ovan – och det är här vi fullföljer resonemanget om sannolikhet, som jag ansatte på välkomstsidan:

Livet på jorden började i sin enklaste form för sådär 3,5 – 4 miljarder år sedan. Salthalten i haven "råkade" vara (och är) 4%, vilket är den som krävs för att liv (i vår mening) ska kunna uppstå – en osannolik men, för all del, möjlig slump. Var och en av de organismer av olika arter, som alltsedan dess ingår i din mest extrema antavla, har alla dessutom lyckats hålla sig vid liv tillräckligt länge för att avla och föda just den avkomma, som blev den ”nästageneration”, som så småningom skulle resultera i dig. Vilken fantastisk kedja av osannolikheter! Vilken makalös slump!

Och så till slut, just den gången du avlades, var det kanske 500 miljoner spermier som tävlade om att befrukta ett av ca 400 000 ägg. Barnet råkade bli du! Varom inte så hade det blivit din bror eller syster, men du hade inte funnits!

Vi har alla således vunnit högsta vinsten i tillvarons jättelika och osannolikt ogynnsamma lotteri, den att få leva! En chans som är så ofattbart liten att ingen spelare borde satsa ett öre på den! Slump, eller...? Skulle det inte vara intressant??! Gör inte det istället vår väg hit värd att studera inom alla tänkbara forskningsområden? Den, som har tid och lust att borra ner sig i detta filosoferande kan t ex fortsätta här!

Nå, släkt- och hembygdsforskning är intressant för mig och för de flesta som provat på och har kanske inte så mycket med de stora existentiella frågorna att göra. Eller kanske har det? När man möter ”di gamle” i kyrkoböcker och andra arkivalier upplever man iallafall en djupare mening med sin hobby än bara stillandet av den egna nyfikenheten. De flesta människor som avtecknar sig i materialet har ju faktiskt gjort sig förtjänta av att inte glömmas! Det är också anledningen till att jag gärna ser på denna avdelning i webbplatsen som en minneslund. Med sitt informationsinnehåll skiljer den sig då från gravplatser och de naturliga minneslundar där vi lämnar anornas aska. För det är ju inte där de är, våra förfäder och -mödrar. Det som är kvar av dem finns i våra minnen och den information vi har eller skaffar oss!

Biologiskt och kulturellt arv

Som nybliven släktforskare har nog de flesta, liksom jag själv hade, en föreställning om, att ju längre tillbaka man kan bestämma anor och släktgrenar, desto ”häftigare” är resultatet. Personligen har jag, efterhand och av flera skäl, kommit till en annan insikt. Låt mig alltså – lite pretentiöst – börja med att redovisa varför jag inte tycker att de äldre generationerna är lika intressanta som de yngre och varför vissa kategorier av människor är mer intressanta än andra. Även om ingen har förtjänat glömskan!

En viktig del av fascinationen med släktforskningen är att man har ett personligt förhållande till sina anor genom nedärvd kultur och biologiskt påbrå. Men hur är det egentligen med detta ”arvegods” från mor och far, mor- och farföräldrar och var och en av de anor, som efter hand dyker upp i kyrkböcker och andra källor?