Fattig- och sjukvård

Redan från före Gustaf Vasas tid fanns, genom kyrkans och klostrens försorg, helgeandshus och hospital på vissa platser i landet. Gustav Vasa beordrade senare, när han reformerade kyrkan och avvecklade klostren, inrättande av hospital i riket. De fungerade som hem för kroniskt och/eller smittosamt sjuka och sinnessjuka, som mot en liten avgift kunde ”deponeras” där av socknarna. Redan kyrkoordningen 1571 rekommenderade att ”siukastoffour” skulle byggas i städer och socknar, vilket nog också ofta gjordes. Däremot var det sedan si och så med underhållet av husen och själva vården av de sjuka och gamla.

I 1686 års kyrkolag rekommenderades församlingarna att inrätta fattigstugor (vilket f ö till måttlig båtnad föreskrivits redan i 1642 års tiggarordning) och i 1734 års lag ålades man att inrätta dem, men detta åtlyddes ändå inte på alla håll. De som var inhysta på fattighusen kallades fattighjon.

En mera medmänsklig inställning utvecklades i samhället under 1700-talet, vilket avsevärt förbättrade omsorgen om fattiga och sjuka. Böndernas omtanke om sitt tjänstefolk innebar t ex att man höll dem med diverse livsmedel eller andra förmåner även sedan de blivit oförmögna att arbeta och kanske hamnat på fattigstugan.

Fram till 1763 bedrevs fattig- och sjukvård med ett, låt vara alltmera organiserat, allmosesystem. Med ”förordningen om hospitals- och barnhusinrättningarna i riket” av den 11 april 1763 förändrades detta radikalt och till det bättre. Vården blev enhetligt utformad, långtidssjuka fick inte längre skickas till hospitalen, sköterskor anställdes till fattighusen och uppbörden för vården i socknarna bedrevs genom skatteuttag.

Omkring 1760 hade man också redan inrättat sockenvisa fattigkassor, som för att förvalta kapitalet även bedrev utlåning mot 6% ränta. För förvaltning av naturaprodukter på motsvarande sätt inrättades socken- eller fattigmagasin.

Från 1860-talet fanns också fattiggårdar, där mindre bemedlade men arbetsföra jordbruksarbetare bodde. Fattighusen ersattes från 1918 av ålderdomshemmen.

Från mitten av 1800-talet auktionerade socknarna bort fattiga barn och gamla till dem som hade lägst krav på ersättning för att ta hand om dem. Aktionerna med fattiga människor fortsatte till 1918.

Sjukvården byggde tidigt mest på huskurer, förmedlade av "kloka" gummor och gubbar (botare, kvacksalvare). Svårt kroniskt sjuka eller handikappade hänvisades till släktingar, fattigvård och hospital. Från 1600-talet fanns ett glest nätverk av provinsialläkare, en organisation som förstatligades 1773. Antalet var då 32 stycken i hela landet, lokaliserade till residensstäderna. Samtidigt fanns stadsläkare i 10 av de större städerna. 1890 fanns 211 provinsial- eller biträdande provinsialläkare samt 141 stadsläkare.

"Svåra år" blev en samlingsbeteckning på perioder med miserabel försörjning, epidemier och krig. Sådana perioder under de senaste tre seklen sammanfattas i följande bild. Linjalen är grov men ger ändå en uppfattning om de extraordinära belastningar människor, samhälle och hushållning utsattes för. Klicka för förstoring (beroende på skärmstorlek och -upplösning kan förstoring nog oftast ske i två steg):

Den som närmare vill studera innehållet i de perioder med krig, som redovisas här, rekommenderas ett besök hos Hans Högman!

Epidemier

Första utbrottet av pest i Skandinavien var i hamnen i Bergen i Norge - Digerdöden! 1350 svepte Digerdöden  fram över Norge och Sverige, och slog ut kanske 60 - 65 % av befolkningen.

Den sista stora pestepidemin hemsökte Sverige 1710 -1713. Dödligheten var ca 80%, omkring 100.000 dog, de flesta tre dagar efter insjuknande. Pesten spreds med blodsmittade råttor via loppor.

Dysenteri (rödsot) härjade våldsamt 1773. Lite sjukvård och vissa mediciner fanns och staten lånade ut pengar till socknarna för att täcka vissa kostnader för detta.

Mellan 1834 och 1874 rapporterades ett tiotal epidemier med kolera i Sverige och totalt dog under dessa c:a 37.000 personer. Vid den största av dem, 1834, insjuknade mer än 25000 personer, av vilka drygt hälften dog.

Mässling var elakartad och uppträdde periodvis som epidemi. 1860 - 1890 beräknas 33.000 personer ha avlidit i sjukdomen.

Scharlakansfeber blev under 1800-talet en allvarlig epidemisk sjukdom. En tredjedel av de smittade avled, under perioden 1860 - 1890 ca 90.000 personer.

Smittkoppor var ett mänsklighetens gissel, en extremt smittsam virussjukdom med utslag i form av blåsor och en dödlighet runt 10%. Tack vare den (inledningsvis mycket riskabla) skyddsympning, som utvecklades på 1700-talet, blev den under 1800-talet mer ovanlig. Från 1816 var vaccination obligatorisk och 1830 beräknas att 80% av alla barn under två år vaccinerats.

Spanska sjukan var en svår influensaepidemi som "upptäcktes" i Spanien och som, med sin största utbredning 1918–19, krävde ca 20 miljoner liv. Det finns exempel på dödsfall i Sverige så sent som 1922 (t ex författarens farbror). I Sverige skördades uppemot 40.000 offer, de flesta män i sina bästa år samt gravida kvinnor. I Europa innebar detta egendomliga urval, i kombination med det stora antalet, en påspädning av den demografiska katastrof som förlusterna av liv under VK1 inneburit.

I slutet av 1979 drabbades Stockholm av en epidemi med hepatit A med 140 kända fall. Med de analysmetoder som kom i mitten på 80-talet kunde konstateras sex av dem varit HIV-smittade. HIV/AIDS hade då sannolikt förekommit i viss utsträckning och i det tysta i Afrika sedan 50- eller 60-talen.

  Tabellen ger en uppfattning om kronologin i epidemierna: