Kondenserad svensk historia från fyra århundraden
Vi, som nu nått mogen
ålder, läste och lärde ju historia som var upphängd på "stora"
personligheter, som kungar, härförare, biskopar och centralbyråkrater. Dom
av oss som fortfarande tycker att det är intressant att relatera historien
till alla dessa män (och några kvinnor) hittar en guldgruva
här!
Av skäl, som redovisats tidigare,
är historien före 1700-talet inte så intressant för mig som bakgrund till
släktforskningen. Det framgår också tydligt i
det följande.
1600-talet
Stormaktstiden
började med Gustav II Adolf 1611 och varade under drottning
Kristina, kungarna Karl IX, Karl X Gustav och Karl XI till Karl
XII:s död vid Halden 1718. Efter 30-åriga kriget och frederna i
Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 fick Sverige Livland, delar av
Pommern och andra tidigare tyska områden samt de dittills
(mestadels) danska och norska landskapen Jämtland, Härjedalen,
Halland, Gotland, Skåne, Blekinge och Bohuslän.
Karl XII:s
krigslycka vände med nederlaget vid Poltava 1709 och en
överansträngd ekonomi och krigströtthet medförde att enväldet, som
införts av Karl XI, avlöstes av ständervälde efter att kungen
stupat.
Bestående
positiva resultat av Stormaktstiden var en väl fungerande
förvaltning, att kolonisation av Norrland stimulerades, att
Indelningsverket fick sin fasta utformning och att de tidigare
danska och norska landskapen införlivades med Sverige.
Stormaktstiden
medförde också ett uppsving för handel och sjöfart. Städer och
industrier utvecklades och städernas borgarklass fick ett ökat
inflytande och kulturellt uppsving.
1700-talet
Fredsfördraget
i Nystad 1721 tvingade Sverige att lämna Estland, Livland, delar av
Finland och större delen av de tyska besittningarna.
Frihetstiden
började, ständerna (adel, präster, borgare och bönder) tog makten
och kungen blev utan formellt inflytande. Regeringsmakten hamnade i
realiteten hos Riksdagens s k Sekreta utskott, där bondeståndet, som
var för en starkare kungamakt, inte fick delta. En tidig form av
parlamentarism utvecklades. Partier med medlemmar från alla stånden
uppstod (Hattar, Mössor samt Hovpartiet). Partierna hade olika
uppfattning i både in- och utrikespolitiska frågor.
Hattpartiets
angrepp på Ryssland 1741 medförde nya landavträdelser. Kriget mot
Pommern 1757-62 kunde avslutas utan sådana förluster.
Gustav III
återtog, genom sin stadskupp 1772, kungamakten. Han anföll Ryssland
1788, vilket ledde till officersuppror i Finland men kriget kunde avvecklas
utan territoriella förluster. Här deltog "vår" Anders Winberg som
bataljonspastor i skärgårdsflottan 1788
– 1790.
Katastrofen kom
1809, då Sverige tvingades lämna ifrån sig Finland till Ryssland.
Det kan ses som ett resultat av omvälvningarna i Europa under
Napoleonkrigen, men var också en direkt följd av den aggressiva
utrikespolitik man fört.
Utvecklingen i
Europa under Upplysningstiden gjorde sig gällande även i Sverige.
Medmänsklighet och uppfattningen om människornas lika värde vann insteg
och påverkade det sociala livet även ute i landet.
Under
Frihetstiden fick vi en behövlig vetenskaplig uppsving med namn som
Anders Celsius, Carl von Linné och Mårten Triewald.
1800-talet
Efter Gustav
III död minskade kungamakten igen till följd av svaga regenter.
Efter det katastrofala kriget på Frankrikes sida mot Ryssland
förlorades Finland 1809 och den nationella moralen och
självförtroendet stod på en låg nivå.
1809 års
regeringsform tillkom som ett resultat av den kulturella och
filosofiska utvecklingen under Upplysningstiden och innebar
yttrandefrihet och en genomtänkt maktfördelning mellan ständerna och
kungen.
Med Karl XIV
Johans tillträde ─ som kronprins 1810 och kung 1818 ─ återfick landet en duglig och stark
regent.
På 1840-talet
inträdde en ytterligare liberalisering av samhället och många
reformer genomfördes därefter.
1842 beslutades om
allmän folkskola.
1846 upphävdes skråväsendet varvid kvinnan fick lika arvsrätt och
möjlighet till näringsverksamhet.
1862 inrättades
landskommunerna med formell beskattningsrätt
1865 kom riksdagsreformen med representativ monarki, politiska
partier och tvåkammarsystem. Ständerna avskaffades.
Under
1800-talet ökade befolkningen kraftigt och jordbruket kunde inte
försörja de allt fler människor som kom att bilda lantbrukets
småfolk. En omfattande utvandring började omkring 1860 och omkring
en miljon svenskar emigrerade, främst till Nordamerika. Vid ingången
till 1900-talet hade emigrationen avtagit pga industrialiseringen,
för att upphöra till första världskriget.
Den svenska
järnhanteringen drabbades inledningsvis av internationell konkurrens
och stora omställningsproblem. Det ledde bl a till att "vårt"
Borgvik lämnades av Schagerströmmarna och fick nya ägare.
Göta- och Trollhätte- kanalerna byggdes.
Träindustrin gav mycket god avkastning och den egentliga
industrialismen tog fart i mitten av 1800-talet. På 1860-talet
började järnvägarna byggas och besök hos fotografen blev vanliga.
Många folkrörelser uppstod med syftet att
skapa inflytande för olika intressegrupper.
Mot slutet av
århundradet avtog det franska inflytandet på kulturen och
vetenskapen och en nyorientering ägde rum mot Tyskland, England och,
mycket som en följd av utvandringen, Nordamerika.
1900-talet
Industriutvecklingen från 1800-talet fortsatte under 1900-talet, med
höjd levnadsstandard och stora sociala reformer som följd. Landet
lyckades genom alliansfrihet men också genom en smidig och inte alltid hedervärd utrikes- och säkerhetspolitik stå neutrala
genom båda världskrigen. Några milstolpar:
1907 allmän och
lika rösträtt till Riksdagen för män
1918 allmän och
lika kommunal rösträtt för män
1921
fullständig rösträtt för kvinnor
1967 infördes
högertrafik
1995 blev
Sverige medlem i EU
1905 bildades
den första enpartiregeringen (liberalen Karl Staaf). Gustav V och
Högern försökte 1914 återställa kungamakten (”borggårdskrisen”). Då
blev socialdemokraterna riksdagens största parti men medverkade inte
i regeringen förrän 1917.
Liberalerna
bildades 1900 men var från 1923 delade i två partier tills
Folkpartiet bildades 1934.
Bondeförbundet
bildades 1914 och bytte 1958 namn till Centerpartiet.
Flera
högergrupper bildade Högerpartiet 1934. Partiet bytte 1969 namn till
Moderata samlingspartiet.
En falang
socialdemokrater bildade 1917 Socialdemokratiska vänsterpartiet som
1921 utgjorde grunden till Sveriges kommunistiska parti. 1967 bytte
man namn till Vänsterpartiet kommunisterna och 1990 till
Vänsterpartiet (i tiden sammanfallande med det kommunistiska
östblockets kollaps).
Kristen
demokratisk samling startades 1962, bytte 1988 namn till
Kristdemokratiska samhällspartiet och 1996 till Kristdemokraterna.
Miljöpartiet
skapades 1981 men bytte 1985 namn till Miljöpartiet – De gröna.
Socialdemokraterna har varit i regeringsställning under huvuddelen
av tiden från 1932, under VK II i samlingsregering och 1951-1967 i
samarbete med Bondeförbundet.
Om du tycker att dessa kortfattade rader är alltför
politiskt strömlinjeformade kan du läsa en betydligt saltare (och kort)
sammanfattning av Sveriges ekonomiska och politiska utveckling från 1792 -
ca 1930. Det är Tore Fredins artikel i Ny Solidaritet (oktober 2004), om
Traditionen bakom Ivar Kreuger. När du sedan börjar surfa runt efter
fler av Fredins artiklar eller snubblar omkring i Schillerinstitutets och
EAP:s anarkistiska historieskrivning (som kan vara nog så intressant) bör du
nog också ta del av deras kritiker. En inkörsport till dessa hittar du t ex
här. Det är ju alltid bra med balans...
Mera detaljerade (men opretentiösa) beskrivningar av olika
miljöer och ämnesområden hittar du via länkarna i navigeringsmarginalen. Arbetet med dessa
pågår och de olika sidorna är mer eller mindre utvecklade. Återigen bör nog
påpekas att mina kriors målgrupp är den trängre kretsen och att de är,
åtminstone bitvis, svårt subjektiva, genom att de anpassats till släktens
och anornas förhållanden. Ambitionsnivån är också anpassad efter min ork och
förmåga. Så till
Bengt Wadbrings eller
Hans
Högmans nivå kommer jag aldrig...
©Tom Dahlstedt.
Sidan uppdaterad
onsdag 12 maj 2010.
