SÖ Skaraborg

SÖ Skaraborg

Mullsjö (Sandhem), Habo (Källebäcken), Dimbo (Herrekvarn)

I detta område levde de två tidiga generationerna Hammarstrand (mormor Bedas farfar och farmor och deras föräldrar). Den äldste smeden hette Andersson i kyrkböckerna och det är egentligen osäkert om han någonsin kallade sig Hammarstrand. Det gjorde däremot helt säkert hans son Carl f 1792. Johannes var under ca 40 år hammarsmed i Slättäng och sonen Carl var verksam som hammarsmedsmästare och "manufakteur" i Källebäcken, Habo (Gustav Adolf socken) men även i Dimbo och kortvarigt i föräldrahemmet i Slättäng.

Vidstående karta hanteras som miniatyrbild. Till skillnad från mina vanliga bilder visas kartan i nytt fönster (liksom ovan länkade, moderna kartor). Du kan alltså ha kartan uppe medan du studerar övrigt innehåll på denna sida. Den går ofta att förstora i ett par steg, beroende på skärmstorlek och -upplösning. Tyvärr tar det lite tid att öppna den i största storleken, om du sitter med telefonmodem. Överlägget visar vad jag till dags dato vet om mormor och morfars och deras anors boenden i området. Den omfattar både det område i SÖ Skaraborg som berörs här men också Vara - Falköping. (Den är åtkomlig även från det avsnittet.)

Alltså: Mormors farfar, Carl Hammarstrand, och hans far, Johannes Andersson, var hammarsmeder i Slättäng (Sandhems socken) varefter Carl först som nygift blev bysmed i Källvene och sedan flyttade till och hade hammarsmedja och ”manufactori” i Källebäcken (Habo/Gustaf Adolf). Senare flyttade familjen till Dimbo och hade kvarn och sannolikt även smedja (titulerades då både mjölnare och smed) i Herrekvarn.

”Ryfors bruk erhåller sina privilegier från Bergskollegiet år 1742 och innefattar en masugn vid Svenshult i Habo och en stångjärnshammare med två härdar på frälsehemmanet Sörarp.

Vid slutet av 1700-talet flyttas sedan masugnsdriften från Svenshult till Ryfors, där den är i drift enbart ett tjugotal år. Stångjärnshammaren är i drift fram till år 1906.

Vid Tunarp anläggs en kniphammare ungefär år 1712 som uppgavs vara i bruk 4–5 år då den blev förstörd genom ett starkt vattenflöde och var sedan öde några år. Smederna som varit vid Tunarp började då att bygga kniphammaren vid Slättäng. Hammaren vid Tunarp var i drift fram till år 1903.” (Mullsjö kommun: Kulturhistorisk inventering)

Slättängs hammare var i bruk från 1720-talet till 1916, vilket framgår av en nutida skylt vid platsen för det gamla vattenhjulet.

Har tidigare berättat lite om Slättängs hammare och Källebäckens hammare & manufacturi när jag filosoferade om det kulturella arvet och den historiska känslan. Om vad en hammarsmedja var kan du läsa här.

Sandhem var under lång tid centrum i bygden men ersattes under 1900-talet av Mullsjö som huvudort. I Sandhems socken utgjorde Slättäng centrum före järnvägens tillkomst.

F ö och tills vidare citeras här mest bara kommunens kulturhistoriska inventering, som kan läsas i sin helhet via följande länk.

http://www.mullsjo.se/upload/689/Kulturhistorisk%20inventering.pdf:

"Slättäng hade fram till 1900-talets början haft en central roll i området. Där fanns tingsplats, gästgiveri och marknadsplats. Laga häradsting höll första gången i Slättäng 1643 och från år 1668 till slutet av 1680- talet hölls i stort sett årliga ting på platsen. Den fasta tingsplatsen utvecklades sedan från sekelskiftet 1700. Tingshuset kan antas vara från denna tid, då det i domhandlingar från 1720 talas om reparationer på tingsbyggnaden.

År 1906 fattades ett riksdagsbeslut om tingslagens sammanslagning, Vartofta och Frökinds härads domsaga kom då att utgöra ett tingslag med tingsplats i Tidaholm. En organisation som förövrigt var i drift fram till och med år 1970, varefter domsagan kom att inlemmas i Falköpings tingsrätt.

Häradsting hölls sista gången år 1912 i Slättäng och året därefter försåldes sedan tingshuset med inventarier. Tingshuset fick först ingen köpare, men år 1915 inköptes tingshuset av disponent Hartelius för uppförande på Grimstorp. (Se Grimstorp.)

En minnessten markerar numera platsen där Slättängs gästgivaregård låg.

Med kung Erik XIV:s förordning från år 1561 om ”taverner och gesthus” började ett nät av gästgiverier och skjutshåll att skapas. Under 1700-talet låg gästgiverigårdarna med en till två mils avstånd från varandra.

Slättäng hade förutom tingsplats och marknadsplats även gästgiveri med tillhörande skjutsstation. Gästgivargården omtalas från 1706, men troligen har här långt tidigare funnit krog och härbärge för resande i någon form. Gästgivaregårdens skjutsstation drogs in från och med år 1914. År 1917 revs sedan gästgivaregården.

Även Berg, Norregård, i Bjurbäcks socken, har under 1800-talet en period varit skjutsstation. Det finns dessutom uppgifter på att Nätered ska ha varit gästgiveri under en period. På en karta från 1752 som beskriver landsvägar och gästgiverier finns Nätered inritat och även Broholm är utmärkt. Dessa gårdar är dock inte upptagna i den tillhörande förteckningen över gästgiverier, vilket gör att det är osäkert hur kartan ska tolkas. Dessa gårdar kan t.ex. ha utgjorts skjutsstationer, men utan att ha gästgiveristatus.

Wästra Kärr som ligger i Habo kommun strax söder om Mullsjö, var precis som Slättäng, gästgiveri och skjutsstation under en lång och sammanhängande period. Med dess närhet till Nykyrka och Bjurbäcks socknar var det ett trakterat ställe, då där också fanns en krog. I hembygdslitteraturen finns flera berättelser som beskriver att traktens drängar gärna gick dit om lördagskvällarna då brännvinet där var billigt.”

Här forskas för bättre underlag om Kniphammaren mm i Källebäcken, Gustaf Adolf/Habo samt om Herrekvarn i Dimbo. Detta underlag saknas f n.

Vid ett besök i oktober 2003 tog jag dessa bilder från platsen där smedjorna låg vid Slättäng och Källebäcken.

Har du nåt att bidra med?

Upp