Gustav Vasa
1521-1560
 

”Vasa” i namnet är en efterhandskonstruktion, han kallades Gustav och tillhörde Vasaätten. Född 1496 eller 97, gift tre gånger med 1:o Katarina av Sachsen-Lauenburg, 2:o Margareta Leijonhufvud och 3:o Katarina Stenbock.

Som ung fanns han vid riksföreståndarens, Sten Sture d. y, hov. Ingick i gisslan för utlovade dansk-svenska förhandlingar 1518, flydde från Danmark och lyckades uppvigla svenskarna mot Kristian II (Kristian tyrann). Kung 1523-1560.

Reorganiserade förvaltningen och genomförde reformationen. Hårdhänt tillgodosåg han både rikets och sin egen ekonomi och motståndet var stort (Dackefejden, dalaupproren, västgötaherrarnas uppror). Genom Västerås arvförening 1544 skapade han förutsättningar för sina efterkommandes tronföljd.

Erik XIV
1560-1568
 

Son till Gustav och Katarina av Sachsen-Lauenburg, född 1533-12-13, högutbildad, gift 1567 med Karin Månsdotter efter att diverse frierier till mer högättade utländska damer misslyckats. Han hävdade riket och kungamakten mot sina bröder och adeln. Han inrättade för detta ändamål den s k Kungliga nämnden, med åklagaren Jöran Persson som chef. I kombination med en långvarig depression från mitten av 1560-talet gjorde denna attityd att han drog på sig brödernas och stormännens fiendskap.

Hans expansiva östersjöpolitik gav motsättningar med grannarna och ledde till Nordiska sjuårskriget 1563–1570. Han avsattes 1568 och hölls fången på ett flertal olika slott fram till 1577, då han avled. Han blev troligen förgiftad av sina motståndare (den omtalade ärtsoppan?).

Erik hade flera barn med frillan Agda Persdotter.

Johan III
1568-1592
 

1537-1592, son till Gustav och Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, gift 1562-1583 med den katolska polska prinsessan Katarina Jagellonica och från 1585 med Gunilla Johansdotter Bielke.

Som hertig av Finland förde han en självständig politik och blev fiende till kungen, halvbrodern Erik XIV. Deltog i avsättningen och avlöste Erik som kung 1568. Slöt fred med Danmark 1570 i Stettin och utvidgade östersjöväldet genom att införliva del av Ingermanland.

Påverkad av hustrun och sin religiösa inställning närmade han sig Europas katolska länder och införde en ny mässordning (Röda boken). Det skapade motsättningar till brodern, hertig Karl (IX) och högadeln. Han försonades så småningom med Karl. Johan var arkitekturinresserad och drev fram en omfattande byggnadsverksamhet.

Sigismund
1592-1599
 

1566-1632, son till Johan III och Katarina Jagellonica, gift 1592 med Anna av Steiermark (1573-1598) och 1605 med dennas syster Konstantia av Steiermark (1588-1631). Han blev kung av Polen och storfurste av Litauen 1587, kung av Sverige efter Johan III 1592. Som katolik kom han strax i konflikt med farbrodern, hertig Karl. Det ledde till hans avsättning efter Uppsala möte 1593 och slaget vid Stångebro 1598.

Carl IX
1599-1611
 

1550-1611, son till Gustav och Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, gift 1573-1589 med Maria av Pfaltz och från 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp.

Genom att hävda hertigdömet (Värmland, delar avSörmland, Närke och Skaraborg) gentemot kungen och riksintressena och sin kalvinistsikt religiösa inställning, blev det konflikter med brodern, Johan III. Efter Johans död 1592 bröt han helt med Sigismund (Uppsala möte). Efter tillträdet som riksföreståndare (kung Sigismund verkade i och från Polen) kuvade han högadeln genom Linköpings blodbad 1600. Antog kungatiteln efter Norrköpings arvförening 1604.

Karl hävdade protestantisk sammanhållning mot den Habsburgska motreformationen. Motsättningen till Danmark ökade till krigsutbrottet 1611.

Gustav II Adolf
1611-1632
 

1594-1632, son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, gift 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg. Vid tillträdet 17 år gammal avgav han en försäkran med garantier för riksdagens och rådets medbestämmande. Försäkran var utformad av Axel Oxenstierna, rikskansler från 1612, framstående stadsman och organisatör och ett stort stöd för kungen. Regeringstiden blev ett nydanande av statsskick och förvaltning (t ex riksdagsordningen 1617 och regeringsformen 1634, som sammanfattar mycket av den utveckling som skedde under regeringstiden).

I Knäred köptes fred med Danmark 1613 (Älvsborgs lösen), i Stolbova slöts en förmånlig fred med Ryssland 1617. Kriget med Polen upphörde genom stilleståndet i Altmark 1629.

1630 landsteg Gustav Adolf med en här i Pommern och ingrep i det trettioåriga kriget. Framgångarna där anses ha berott mycket på kungens skickliga ledarskap. När han dödades vid Lützen 1632 hade han tryggat protestantismen och gjort Sverige till en stormakt.

Kristina
1632-1654
 

1626-1689, dotter till Gustav II Adolf och Kristina av Holstein-Gottorp. Hon fick en god teoretisk och kulturell utbildning med en nyanserad protestantisk grundinställning. I tjugoårsåldern talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska. Senare lärde hon sig även grekiska, italienska och spanska.

Mycket tidigt lotsades hon av Axel Oxenstierna in på statskunskap, informerades om och deltog i regeringsarbetet, tills hon 1644 tillträdde som formell regent.

Hon höll ett lysande hov, utnämnde nya adelsmän, som spåelades ut mot rådsaristokratin. Landets finanser försämrades. 1650 övertygade hon ständerna om att utse kusinen Karl Gustaf som tronarvinge och abdikerade sedan vid riksdagen 1654.

1655 konverterade hon i Innsbruck till katolicismen och bosatte sig sedan i Rom under namnet Kristina Alexandra. Där planerade hon bl a att med fransk hjälp erövra Neapel, men förråddes av sin hovstallmästare.

Carl X Gustav
1654-1660
 

1622-1660, son till pfalzgreven Johan Kasimir och Gustav II Adolfs halvsyster Katarina. Gift 1654 med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (efter att först ha friat till drottning Kristina).

Genomförde 1655 en godsreduktion och startade krig mot Polen, där han utvecklade sin förmåga som fältherre och fick många segrar men inga krigsvinster. När Danmark förklarade krig angrep han Jylland söderifrån 1657. Efter ”Tåget över Bält” och freden i Roskilde 1658 avträdde Danmark Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Stormaktsväldets maximum var nått:

Av komplicerade orsaker startade han omedelbart nytt krig mot Danmark men fick inte de bundsförvanter han räknat med och misstog sig helt på det röriga politiska läget i Europa. Efter motgångar på de Danska öarna, där de svenska styrkorna försökte hålla österrikiska, polska, danska, holländska och brandenburgska styrkor stången, reste han till Göteborg för att möta ständerna, som kallats dit. Där dog han i lunginflammation och överlämnade freden i Köpenhamn till sonens förmyndare. 1660 återlämnades sålunda Trondheims län och Bornholm.

Carl XI
1660-1697
 

1655-1697, son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, gift 1680 med Ulrika Eleonora av Danmark. Han var fem år vid faderns död och regheringen övertogs av en förmyndarregering (rikskansler Magnus Gabriel de la Gardie). Karl var sjuklig och sägs haft dyslexi. Hans uppfostran anpassades till detta.

1674 utbröt ånyo krig med Danmark och Karls egen insats för att rädda Skåne, t ex i slaget vid Lund 1676, blev betydande. Kriget avslöjade regeringens bristande försvarförberedelser och Karl tog avstånd från förmyndarna. Freden i Fontainebleau och Lund 1679 innebar ”status quo”.

Riksdagarna 1680 och 1682 konfirmerade kungens envälde, som utvecklats under kriget. Han genomförde sedan en hårdhänt reduktion, där adelns gods- och gårdar i stor utsträckning indrogs till kronan, samt den s k förmyndarräfsten, som ytterligare drabbade adelns ekonomi. Med hjälp av de sålunda återställda statsfinanserna organiserades indelningsverket för Krigsmakten.

Kungen ledarskap födde en anda av arbetsamhet och kontroll inom förvaltningen, försvenskningen av de södra landskapen drevs skickligt och freden bevarades.

Carl XII
1697-1718
 

1682-1718, son till Karl XI och Ulrika Eleonora d. ä, uppfostrades väl för att bli enväldig monark och förklarades myndig 1697. Lärde sig latin, tyska och franska, teologi, matematiken och taktik. Förmyndarregeringen var dåligt beslutsför pga erfarenheterna från faderns förmyndare och kungen var blyg och inbunden. Han fattade beslut i en liten krets av förtrogna och värjde framgångsrikt sitt envälde.

Stora nordiska kriget 1700-1721 med Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland som motståndare, kom överraskande. Detta krig kom sedan att omfatta nästan hela kungens regeringsperiod. Han lämnade Stockholm som ”krigarkung” den 16 april 1700 för att aldrig återvända. Efter en krigarodyssé, som inte ryms här, stupade han vid Fredrikstens fästning utanför Halden 1718 och lämnade efter sig en utblottad statsförvaltning och en stormakt i spillror.

Ulrika Eleonora
1718-1720
 

1688-1741, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII, gift 1715 med Fredrik av Hessen, (Fredrik I).

Under Karl XII bortavaro var hon tidvis engagerad i regeringsarbetet och hade en mera öppen inställning till ständerna än brodern. Vid dennes död utropade hon sig till drottning vid en fältriksdag i Uddevalla, vilket senare konfirmerades av den sammankallade riksdagen. Hon lovade då att återupprätta ständerna. Strax därefter fick hon dock avsäga sig arvsrätten, men valdes, efter att ha erkänt 1719 års regeringsaform, till svensk drottning.

Hon trädde 1720 tillbaka till förmån för sin make.

Fredrik I
1720-1751
 

1676-1751, son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland, gift 1700 med Lovisa Dorotea av Preussen (1680-1705) och 1715 med prinsessan Ulrika Eleonora 1715, deltog i kriget i Norge 1716 som ”generalissimus”.

Efterträdde makan som regent och utropades till kung 1720. Försökte stärka kungamakten men misslyckades och ägnade sig sedan mest åt hovlivet.

Med sin mäträss, Hedvig Taube, hade han fyra barn.

Adolf Fredrik
1751-1771
 

1710-1771, son till furstebiskopen av Lübeck, hertig Kristian August av Holstein-Gottorp och Albertina Frederika av Baden-Durlach, gift 1744 med Lovisa Ulrika av Preussen. Han valdes – med Rysslands goda minne – till tronföljare 1743, eftersom hans företrädare inte hade barn med arvsrätt. Makan hade ett mycket stort inflytande över honom.

Kungen närmade sig hattpartiet men relationerna blev dåliga när partiet tog makten 1746-1747 och svek sina löften till tronföljaren om en förstärkning av kungamakten.

1756 införde ständerna en namnstämpel med kungen underskrift, att använda när kungen vägrade skriva under fattade beslut. En misslyckad statskupp, ledd av drottningen och hovpartiet, innebar att hans prestige minskade ytterligare.

Han ”var en välvillig man och trivdes bäst med soldatexercis och svarvning”

Gustav III
1771-1792
 

1746-1792, son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, gift 1766 med Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813).

Försökte stilla den politiska oron i landet genom att försona hatt- och mösspartierna, misslyckades med det och genomförde 1772 med adelns hjälp en statskupp. Med den ökade makt han då fick drev han fram kulturella och sociala reformer i upplysningstidens anda.

Genomgick en personlig kris och konflikt med modern mot slutet av 1780-talet och ryktet säger att han inte är far till Sofia Magdalenas barn (sedermera Gustav IV Adolf).

Startade krig mot Ryssland, trots motvilja från stora delar av etablissemanget, inklusive officerskåren (ex Anjalaförbundet). Krigsmakten agerade motvilligt och krigslyckan uteblev. Det danska angreppet 1788 utnyttjas av kungen för att väcka opinion och med de ofrälse ståndens hjälp genomför han ”Förenings- och säkerhetsakten” 1789. Efter kriget i Finska viken slöts fred med Ryssland i Värtälää 1790 utan landavträdelser.

Kungen främjade starkt kultur och vetenskap, bl a reformerade eller startade han många kulturella och vetenskapliga akademier.

Missnöjet med kungens envälde ledde till en sammansvärjning och han sårades vid en skottlossning på Operan 1792 och avled efter två veckor.

Gustaf IV Adolf
1792-1809
 

1778-1837, son till Gustav III och Sofia Magdalena, gift 1797 med Fredrika av Baden, skild 1812. Under hans omyndiga tid 1792-1796, fördes regeringen av hertig Karl (XIII) med Reuterholm som allsmäktig rådgivare (se Karl XIII).

Vidtog vissa reformer och anslöt sig till den tredje koalitionen mot Napoleon, utan att uträtta något.Vägrade efter fördraget i Tilsit att anta kontinentalsystemet och Sverige angreps av Frankrike, Ryssland och Danmark 1808. Detta ledde till fölust av Finland. En sammansvärjning ledde till att kungen arresterades och riksdagen förklarade honom och hans arvingar förlustiga kronan.

Levde senare inkognito i Europa, bl a som ”överste Gustafsson”.

Karl XIII
1809-1818
 

1748-1818, son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till Gustav III, gift med Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg. 1772 blev han hertig av Södermanland och 1792 förmyndare åt Gustav IV Adolf. Han var engagerad frimurare och ordensbrodern G A Reuterholm fick ett avgörande inflytande över förmyndarstyrelsen.

Godkände den nya regeringsformen och blev kung 1809. Från 1811 hade dock tronföljaren, Bernadotte, större inflytande än kungen.

Bernadotte utsågs till kronprins sedan den danske prinsen och tronpretendenten Kristian August, adopterad av kungen och med det nya, mindre danska namnet Karl August, plötsligt avlidit i maj 1810.

Karl XIV Johan
1818-1844
 

1763-1844, kung av Sverige och Norge. Jean Baptiste Bernadotte var advokatson från Pau, Frankrike, mycket ansedd fältherre och administratör, marskalk och furste av Ponte Corvo under Napoleon Bonaparte, som han dock blev osams med 1809. Gift 1798 med Desirée Clary, köpmansdotter från Marseille, som var svägerska till Napoleon bror, Joseph. Hon hade tidigare varit förlovad med Napoleon.

Den unge löjtnanten, friherre Carl Otto Mörner, tillfrågade på eget initiativ marskalken om han ville bli Sveriges tronföljare och vid riksdagen i Örebro utsågs han till kronprins. I praktiken blev han sedan regent redan 1811, under den svage Karl XIII.

Karl Johan ändrade helt utrikespolitiken, slöt fred med Ryssland och England och var befälhavare för den s k Nordarmén 1812-1814 mot Napoleon. Efter Napoleons fall tvingades Danmark avstå Norge till Sverige.

Inrikespolitiskt delegerade kungen mycket till rådgivarna, varav Magnus Brahe blev den främste. Efterhand växte fram en stark opposition från liberalt håll, mot kungens starka inflytande och 1840-1841 omorganiserades regeringen genom att statsråd och departement infördes.

1799-1859, son till Karl XIV Johan, gift 1823 med Joséphine de Beauharnais (Josefina), kung av Sverige och Norge. Oscar hade en liberal inställning och blev internationellt berömd för sin dokumenterade liberala människosyn i skriften Om straff och straffanstalter.

Vid hans trontillträde infördes lika arvsrätt för könen och förbättrades pressfriheten. Han var något av en petimeter, som sysslade mycket med detaljer. Oscar var omvittnat mycket kunnig. Han var en skicklig diplomat och undvek att omge sig med gunstlingar och hade gentligen inga vänner. Förhållandet med unionsbroderlandet Norge var gott under hela hans regering.

Runt 1850 blev han mer konservativ och tyckte att hans liberala inställning misstolkats. Han blev så småningom sjuklig, populariteten dalade och opinionen blev stundom starkt negativ. 1857 övertogs regeringen av brodern, sedermera Karl XV, p g a Oscars sjukdom.

Oscar I
1844-1859
 

1826-1872, son till Oscar I, gift med Lovisa av Nederländerna, kung av Sverige och, som Karl IV, av Norge.

Publicerade sig som skald och författare, mycket intresserad av Krigsmakten och dess organisation samt av skandinavisk politik. Kom ihop sig med Regeringen om militär hjälp till Danmark mot Tyskland, varav blev inget.

Känd som social och trevlig och ”för sin friska erotiska aptit”. Under hans regeringstid avvecklades mycket av kungens makt, som övertogs av statråden.

Carl XV
1859-1872
 

1829-1907, son till Oscar I, bror till Carl XV, gift 1857 med Sofia av Nassau, kung av Sverige och Norge. Under broderns, Carl XV, regering ägnade han sig åt flottan och författande, bl a under namnet Oscar Fredrik.

Som kung orienterade han sig åt Tyskland. Den norska vänsterns strävan mot unionsupplösning bekämpade han ivrigt. Han motarbetade parlamentarismen och var fientligt inställd till arbetarrörelsen. Han blev ändå tvungen att 1905 utnämna Karl Staaff till statsminister.

Kungens schabbel i konflikten med Norge bidrog starkt till unionsupplösningen 1905.

Oscar II:s memoarer utgavs i tre band och anses ha historiskt värde.

Oscar II
1872-1907
 

1858-1950, son till Oscar II, gift 1881 med Victoria av Baden.

Spelade huvudrollen i ett politiskt rabalder i februari 1914, om försvarsfrågan, som började med det s k Bondetåget fortsatte med det berömda Borggårdstalet och resulterade i vänsterregeringens (Staaff) avgång.

Kungen ansågs vara motståndare till parlamentarismen men fick ändå acceptera den. Han blev den förste kung som inte lät sig krönas och den siste som hade någon politisk makt.

Duktig tennisspelare (”mr G”).

Gustaf V
1907-1950

Son till Gustaf V, född 1882, gift 1:o 1905 med Margareta av Storbritanien och Nordirland (d. 1920), 2:o med Lady Louise Mountbatten.

Han var okrönt och opolitisk, ivrig amatörarkeolog och konstsamlare. På bilden här är han ännu inte ens kronprins.

Gustaf VI Adolf
1950-1973

Sonson till Gustaf VI Adolf (son till prinsessan Sibylla och prins Gustaf Adolf), gift 1976 med Silvia Sommerlath.

Carl XVI Gustaf
1973-