Kvinnans ställning

Allmänt

Kvinnans ställning och hur hon ofta behandlades i det gamla bonde- och borgarsamhället ger en särskild relief åt dagens genusdebatt och orättvisor mellan könen. Kvinnans liv kunde vara eländigt, som en direkt följd av hennes formella ofrihet. I varje fall var hon helt beroende av välviljan hos mannen i familjen, vare sig det var hennes far, bror eller make. Hennes möjligheter att skapa sig "ett eget liv" var starkt begränsade.

Ett fullständigt groteskt kapitel i kvinnohistorien är häxprocesserna under 1600-talet. Det orkar jag bara inte skriva om utan hänvisar hit.

Mot bakgrund av allt det, åtminstone formella, kvinnoelände man kan utläsa ur hävderna, känns det bra och spännande att träffa på ett antal uppenbart lyckliga och starka kvinnor i släktens historia!
 

Otillåten kärlek och oäkta barn

En särskild problematik, juridiskt och socialt, var sexualiteten i allmänhet och kvinnornas i synnerhet: Könsumgänge i "lönskaläge" (utomäktenskapligt med enkelt eller dubbelt hor, dvs om endera eller båda var gifta) "otidigt sängelag" (föräktenskapligt mellan personer som senare gifte sig), samt de gamla metoderna för att fastställa faderskapet för s k oäkta barn. Att avla barn utom äktenskapet var en synd, förenat med stora negativa sociala effekter och dessutom dubbelt straffbart, både kyrkligt och världsligt. För hor utdömdes länge dödsstraff vid tingsrätterna. Som tur var gick alla sådana domar till hovrätterna, där de oftast omvandlades till kännbara bötesstraff.
 

Ett par lagrum om den enklare förseelsen, otidigt sängelag

Trolovning hade en urgammal juridisk (och religiös) innebörd som nästan likställde förlovning med vigsel. Trolovningsbarn antecknades inte som oäkta och kvinnor, som "hävdats" mot falskt äktenskapslöfte, fick regelmässigt mildare påföljder än de berörda männen.

Kyrkolagen 1686 kap V §2 om nyblivna mödrars kyrkotagning (de fick inte besöka gudstjänst förrän efter en viss tid, varför de t ex inte deltog om barnet döptes i kyrkan – jfr "gudmor"): "De kvinnor, som hava avlat barn tillhopa med sina fästmän och söka kyrkogång förrän vigseln tillkommer, skola icke intagas som andra kyska barnaföderskor utan med ett särdeles bönesätt, som i handboken är infört. Men de som befinnas vara hävdade av deras män, dock icke föda barn före bröllopsdagen, skola som andra ärliga hustrur intagas och för otidigt sängelag giva kyrkan två daler silvermynt."

Svea rikes lag 1734, missgärningsbalken, kap LIII: "... Tager man den till äkta, som han lägrat haver, give till kyrkan för otidigt sängelag två daler vardera. ..."
 

Att svära sig fri

Kvinnan undgick sällan sitt föräldraansvar men den misstänkte barnafadern kunde svära sig fri vid tinget och därmed slippa straff, skam och förpliktelser. Bilden nedan ger en melodramatisk illustration till problemet.
 

En svensk häradsrätt från Östra Skåne ca 1860 presenteras på detta sätt på en bild i ”Svenska folket genom tiderna”. En bondson befinner sig vid domarebordet för att ”svärja sig fri”, dvs genom s k värjemålsed fria sig från att bli förklarad som far till ett oäkta barn. Barnets unga mor tränger sig gråtande fram och vill hindra honom att genom den falska eden förspilla sin eviga salighet, hellre lägger hon ner sin och barnets sak, Scenen var kanske inte ovanlig. Teckning av Axel Kulle för ”Vårt folk” 1893. Klicka på miniatyrbilden för förstoring.

Under mitten av  1800-talet beräknas nästan hälften av alla spädbarn i Stockholm vara födda utom äktenskapet. Trycket på kvinnorna i dessa sammanhang fick ofta tragiska konsekvenser. Barnamord och änglamakerskor (som mot betalning såg till att oönskade spädbarn "kom bort") blev vanliga. Änglamakeriet upphörde inte förrän "moderna" barnavårdslagar infördes från 1917. Först då försvann också de gamla förordningarna om kyrkoplikt (böter) för kvinnor som fött barn utom äktenskapet!

Redan 1778 försökte man ändå hantera problemet genom ett kungligt brev, som föranstaltade om att mor till utomäktenskapligt barn skulle ha rätt till anonymitet och att t ex barnmorskan inte fick lov att rapportera utomäktenskapliga födslar. Ensamma mödrar skulle inte "utmärkas såsom mindre ärlig och kallas Kona, Qwins-Person eller Fäste-Qwinna utan må hon nämnas för Deja, Piga eller Hushållerska”. Bland allmogen på landsbygden, med den stenhårda sociala kontroll som rådde i socknar och församlingar, var detta naturligtvis en utopi.

Förtrycket backades upp av Kyrkan. 1853 ─ 75 år efter Gustav III:s brev ─ använde en bohuslänsk prästman det nedvärderande uttrycket "A E Lundgrens fästequinna" i sin husförhörslängd. Detta för att visa sitt ogillande, när farmors mor, Chatrina Johansdotter, innan giftermålet nedkom med sitt första barn.

Fördjupning i ämnet