Kollegium, enligt Nordisk Familjebok (Uggleupplagan 1911):

(Min korrekturläsning efter skanning och min styckeindelning. Originalutförandet kan avnjutas hos Projekt Runeberg)

Kollegium, sv. plur. kollegier (lat. collegium; se de med orden C o 11 e g i a och C o 11 e g i u m begynnande namnen på undervisningsanstalter, ämbetsverk m. m.).

(1) Förv., en myndighet, där samma ärende handlägges af flera personer samtidigt. En sådan anordning af förvaltningen kallas kollegialsystem. (Motsats därtill är byrå-, styrelse- eller chefsystemet, där ärendena afgöras af blott en person. Så organiserade ämbetsverk kallas i Sverige vanligen styrelser.)

Kollegialsystemet anses ha med sig fördelen af en noggrannare målens pröfning, men olägenheten af deras långsammare behandling. Kollegialsystemet i det moderna Europas förvaltning utbildades först i Frankrike och kom därifrån till de habsburgsk-burgundiska arfländerna, från hvilka det fann väg till Tyskland.

Efter tyska förebilder gjorde Gustaf I i Sverige det första försöket att kollegialt organisera ett centralt ämbetsverk: Kammaren (se Kammarkollegium), men först genom Gustaf II Adolf och A. Oxenstierna ordnades här de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet.

Så stadgades uti 1634 års regeringsform, att det skulle finnas 5 kollegier, svarande mot de 5 höge riksämbetsmännen, som blefvo ordförande i hvar sitt kollegium, där 2 eller 4 andra riksråd blefvo bisittare. Af detta nära samband mellan dessa kollegier och regeringen ser det ut, som om man tänkt sig dem som ett slags regeringsdepartement med kollegial form; men de kommo ej att intaga en sådan ställning. Till följd af den öfvervikt ett af dem, Kanslikollegium, erhöll därigenom, att ärendenas föredragning och expedition ålågo detta kollegium, trängdes nämligen de andra undan från det nära sambandet med regeringen; och denna deras underordnade ställning blef ännu mera bestämd genom den förändring rådet undergick i Karl XI :s tid.

Kollegierna kommo därigenom att intaga den ställning, som de alltsedan haft inom den svenska förvaltningen, nämligen dels att i första hand upptaga och afgöra vissa mål, dels att vara instanser öfver underordnade myndigheter, dels att för regeringen utreda mål och lämna upplysningar. Med ett eller annat undantag (t. ex. för landtmäteriväsendet, postverket och, tidtals, tullförvaltningen) var emellertid från 1600-talet hela den högre (centrala) förvaltningen ordnad efter kollegialsystemet.

De till denna förvaltning hörande kollegier, som omtalas i 1809 års R. F. § 102 som "rikets kollegier", äro af vikt i afseende på riksrättens sammansättning, emedan vissa medlemmar af dessa kollegier eller af i deras ställe komna ämbetsverk äro själfskrifna medlemmar i riksrätten; de voro 1809 Krigskollegium, Förvaltningen af sjöärendena, Kommersekollegium, Bergskollegium (finnes ej mer), Kammarkollegium, Statskontoret och Kammarrätten.

Från 1820-talet började man dock vid organiserandet af nyare centrala verk frångå kollegialsystemet. Så blef Generaltullstyrelsen 1824 organiserad efter byråsystemet, och likaså Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1841, Telegrafstyrelsen 1856, Fångvårdsstyrelsen 1859, Skogsstyrelsen s. å. (sedan 1882 Domänstyrelsen) m. fl. (dock ha äfven i senare tider centrala ämbetsverk med öfvervägande kollegialform inrättats, t. ex. öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk 1904). Men ej nog därmed. Nästan alla de gamla kollegierna (Krigskollegium, Förvaltningen af sjöärendena, Statskontoret, Sundhetskollegium, Kammarkollegium, Kommersekollegium, i hvilket Bergskollegium 1857 uppgick) ha ombildats så, att största delen af där förekommande ärenden handlägges efter byråsystemet, under det att kollegialsystemet blifvit för andra ärenden bibehållet.

Uti Kammarrätten behandlas fortfarande alla ärenden kollegialt, men detta beror därpå, att verket väsentligen är en domstol. Inom domstolsväsendet har nämligen den kollegiala formen bättre bibehållit sig (Högsta domstolen, Hofrätterna, Rådstufvurätterna och Häradsrätterna, i hvilka sistnämnda ordf. dock kan öfverröstas, endast om bisittarna, nämndemännen, äro enhälliga), och den 1909 inrättade Regeringsrätten (se d. o.), som väsentligen är en administrativ domstol, har också erhållit kollegial form.

Den högre lokala förvaltningen i Sverige (K. M:ts befallningshafvande) har, med undantag af ett öfvergående försök af Gustaf I (den s. k. Regementsformen för Västergötland 1540), aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet.

Tillbaka till Statstjänstemän

Länkar till den allmänna delen av webbplatsen: Start Om mig Jobb Intressen Feedback