Jordbruk

Jordbruk

Bakgrund

Ingen släktforskare saknar anknytning till äldre tiders jordbruk! En helt övervägande del av befolkningen var på något sätt jordbrukare under de tidsperioder våra anor levde och verkade. För egen del gives naturligtvis inget undantag. För detta avsnitt har en uppsjö av olika källor använts, bl a Nationalencyklopedien, Wikipedia, Bunte/Jörberg - Historia i Siffror, Svenska folket genom tiderna (Allhems förlag 1939) och Hans Högman.

Anders Ephraim Lundgren, farmors far och av tre generationer prästsläkt från Järpås, gick vid Skara Skola och gjorde sedan karriär som bokhållare och rättare/inspector vid ett antal större jordbruk innan han sadlade om till kronolänsman och stadsfiskal: Ribbingsberg, St Djupsås och St Hof i Västergötland, Holma och Säm i norra Bohuslän. Hans hustru, Chatrina, var piga från Bohuslän och hennes anor bestod av bönder, torpare, pigor och drängar från bohuslänskusten.

Carl Gustaf Hammarstrand, mormors far, var bokhållare och inspector på Fårdala (Åsled socken) (två sejourer), samt inspector vid Börstorp (Hassle och Enåsa) och Hallansberg (Fägre, Trästena, Bäck) innan han arrenderade Fårdala och senare köpte Bol i Eling.

Carl Gustafs ogifta svägerska, mormor Bedas moster, ”Muster” Lovisa Fridstedt ägde St Ölstorp i Bitterna. Hon antecknades som "seteriegare". Detta var märkligt vid denna tid (ca 1885 - 1895), se f ö om kvinnans ställning "förr i vala".

Morfar, Uno Anderson, arrenderade Nedergården i Vedum, sergeantbostället som hans far, Isac Wilhelm Anderson, tidigare brukat i många år. Uno var sedan förvaltare på Ströms säteri (Hjärtum) och ”egen” på Mossebo (Mölltorp), Villaborg (Ås) och i Julita. Unos farfar, Nils Andersson (1769 - 1852), var först befallningsman på Koberg och senare inspektor på Hede säteri.

Min farfar, Karl Dahlstedt, var distriktsveterinär. Alla hans anor var bönder, drängar och pigor i Värmland. Och farmor, Klara, stammade bl a från bondebefolkningen på kusten norr om Uddevalla.

1700 – 1840 var 80% av befolkningen sysselsatta i jordbruk. Kronan, Kyrkan och adeln ägde huvuddelen av marken, de senare t ex i form av sätesgårdar (jfr ”säteri”). För att förhindra att säterier och stora gods efterhand skulle styckas upp och säljas i mindre enheter inrättades under 1700-talet s k jordfideikommiss.

Fideikommiss är ett arv, som odelat ska fortsätta att ärvas och inte får styckas eller säljas av innehavaren (fideikommissarien - som förvaltar egendomen men strikt räknat inte äger den). Enligt lag från 1963 ska de kvarvarande fideikommissen upphöra när nuvarande innehavare avlider.

Säterier och större gårdar arrenderades ofta ut för att brukas av annan än ägaren. Om så inte skedde så anställdes i regel en rättare/inspektor (tidigare titulerad befallningsman) att leda arbetet med gårdens skötsel och ibland också en bokhållare för räkenskaperna mm. Arbetskraften utgjordes av pigor och drängar, torpare och statare — landsbygdens underklasser.

Det har i Sverige "alltid" funnits en klass av självägande bönder på mindre gårdar även om de flesta lantbrukare arrenderade sin mark. Hos oss var andelen självägande skattebönder ändå relativt stor och den i Europa allmänt förekommande livegenskapen under feodalvälde har aldrig förekommit här. Detta anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av socknarnas självstyre. Från 1700-talet fick även ofrälse äga större gårdar.

Krono- och frälsebönder betalade skatt/arrende till Kronan eller en adelsman, som då i sin tur hade skyldigheter mot Kronan.

I senare delen av detta avsnitt finns en begreppsförklaring, där de olika kategorierna lantbrukare beskrivs lite närmare.

Brukningsmetoderna var under 1700-talet överallt de traditionella, som man hade använt sedan medeltiden, och avkastningen i bondejordbruket var låg. Däremot bröt man ny åker i takt med att befolkningen ökade, framför allt på gammal betesmark (äng) och på byarnas utmarker. Skogsbygdernas andel av totalbefolkningen ökade, eftersom det fanns mer utrymme för nyodling där än i de centrala slättbygderna. Myndigheterna uppmuntrade nyodlingen, genom att ge bönderna större frihet att stycka av torp på sina ägor, eftersom detta förväntades ge ökade skatteinkomster. Torparen fick arrendera en jordbit, mot att han och hans familj odlade upp den, men den nya åkerjorden förblev bondens egendom.

Freden med Ryssland i Nystad 1721 innebar att Sverige frånträdde Östersjöprovinsernas förhållandevis rika jordbruksbygder och fick börja importera spannmål för den växande befolkningens försörjning. Flera kommissioner tillsattes under 1700-talet för att föreslå olika åtgärder för utvecklingen av jordbruket och en bättre livsmedelsförsörjning. Patriotiska sällskapet bildades 1767 och kom att fungera som ett slags nationellt hushållningssällskap. Regionala hushållningssällskap uppstod från omkring sekelskiftet 1800.

Bönderna bodde ännu 1750 vanligtvis i tegskiftade byar, där varje gård kunde ha jord på 30-40 ställen. Under senare delen av 1700-talet påbörjade man visserligen den långvariga processen med att lägga samman jordbitarna (förordningarna om storskifte 1757-62). Längst kom man i Skåne. Men huvudsakligen hör skiftesreformerna till 1800-talets utveckling (enskiftesförordningar i Skåne 1803, Skaraborg 1804, nationellt — med vissa undantag — 1807 samt laga skifte 1827). Storskiftet innebar sammanläggning av tegar men byarna bibehölls. Enskifte och laga skifte innebar sammanläggning av marker och att byarnas bebyggelse ofta spreds ut i landskapet.

	Ett exempel på den gamla jordbruksbyn hade överlevt skiftena fram till 1897, då dessa fotografier togs. Det var Fåleberg i Hassle socken i Skaraborgs län, som tills dess behållit sin från medeltiden nedärvda miljö med hus och tegar. Numera finns endast undantagsvis lantbruksmiljöer från före laga skiftet att se, t ex i norra Dalarna.

Skiftesrörelsen blev en dramatisk och ofta hårdhänt reform men skapade förutsättningar för rationellare jordbruk och nyodling och bättre försörjning av en, från 1750 kraftigt ökande, befolkning i torp, backstugor och statarebostäder. Statsvetare har sagt att den starkt centraliserade och odemokratiska statsmakten (kungamakten) i början på 1800-talet var en förutsättning för skiftets genomförande; landsbygdens befolkning var starkt konservativ och ovillig till förändringar. Ett demokratiskt styrelseskick med möjligheter för berörda att påverka besluten hade sannolikt omöjliggjort de stora förändringar som enskiftena innebar.

Skogen som råvarukälla upptäcktes mot 1800-talets mitt och skapade ett välstånd med tillgång på pengar även på landsbygden. Detta var inledningsvis inte enbart av godo, eftersom nyrikedom, bland folk med låg utbildning och som dittills levt i naturahushållning, ofta ledde till att man levde över sina tillgångar med ekonomiska äventyrligheter, bristande hushållning och tragedier som följd. Under 1830 – 40-talen var risken för en förslumning av landsbygdsbefolkningen stor. Som ett resultat av folkökningen, skiftet och därmed följande nyetablering i jordbruket, ökade andelen torpare, backstugsittare, inhyseshjon och statare. För dessa grupper var välståndsutvecklingen mindre än för jordägarna. Problemen späddes på av upprepade missväxtår under denna period samt av koleran, som debuterade i stor skala 1834. Från mitten av århundradet ökade dock lönenivåerna i jordbruket, industrialiseringen sög åt sig arbetskraft och emigrationen påbörjades – trycket på landsbygdssamhället minskade.

Svåra år med missväxt var 1596-98 (mycket svåra i Västergötland), 1674, 1678, 1696, 1773 (1773-76 var dock bra i Norrland).

Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1826, 32, 38, 45 och 52. Svår missväxt 1837, 1845 och 1867-69 i nästan hela landet (hungersnöd 1869). 1867 hade man dessutom ofta hunnit avveckla sockenmagasinen, varför beredskapen att ta hand om svältande kraftigt begränsats. Åren 1861 till 1880 har i sin helhet ansetts som en missväxtperiod.

Nils Lagerlöf skriver i Karlstads stifts julbok från 1945 om nöden i början av 1770-talet. Han nämner också 1812 och 1826 samt nödårsperioden 1830-1837 som bland de svåraste som Värmland genomlevt.

Begrepp

Bönder

Skattebönder var brukare av skattejord, dvs de ägde jorden och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom.

Landbo eller brukare benämndes en icke självägande bonde, som brukade annans jord (dagens arrendator). Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller, från början av 1800-talet, skattebönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo.

Kronobönder var brukare av kronojord, dvs de arrenderade jord som ägdes av kronan (staten) samt betalade skatt till kronan. Kronobondens legotid var vanligen sexårig, och varje år betalade han arrende (avrad) för brukningsrätten till kronan. På 1680-talet fick de flesta kronobönder ärftlig besittningsrätt till gårdarna, en rättighet som dock kunde upphävas av kronan. Sådana bönder kallades ibland för åbor. 1789 stärktes den ärftliga besittningsrätten i något som benämndes stadgad åborätt. Den utvecklades till att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt. Med åbo menades därefter en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt. Det finns även en mer vidsträckt betydelse av åbo nämligen en jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.

Under början av 1700-talet (förordningar 1701, 1719, 1723) fick kronobönder rätt att köpa loss sin jord. Dessa bönder blev därmed skattebönder och hemmanet skattehemman.

Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja. Landbolegan ersattes under 1800-talet av det fria arrendeavtalet och avskaffades helt 1907.

Begreppet Landbo motsvarades av fästebonde i Danmark och leiglending i Norge och på Island.

Äganderätten har aldrig varit absolut. Skattebönderna ägde sin jord, men det var en sanning med modifikation. De ägde rätten att bruka jorden, en rätt som också ärvdes. Om en skattebonde inte längre brukade jorden eller inte betalade skatten kunde han förlora rätten till jorden. Jorden övergick då till kronan och blev kronojord.

En skattebonde kunde inte heller som frälset arrendera ut jorden till någon annan. Endast adeln hade rätt att utarrendera privat jord. Denna rätt fick inte skattebönderna förrän i början av 1800-talet.

Vid försäljning av skattejord måste hemmanet och jorden först bjudas till den närmaste släkten. Först om någon av dessa inte var intresserad kunde han sälja till någon utomstående. Den nye ägaren var sen i sin tur skyldig att bruka jorden.

Från 1562 fanns det två grader av frälsejord: Allmän respektive ypperlig frälsejord. Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter medan ypperlig frälsejord var befriad från i stort sett all skatt.

Ursprungligen fick enbart adel äga frälsejord, men från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster och borgare äga allmän frälsejord. Denna rättighet utsträcktes 1789 även till bönderna. År 1809 tilläts ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord. Jorden behöll sin status av frälsejord befriad från grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse ägare. Efter att grundskatterna avvecklats 1885-1903 förlorade begreppet frälsejord all praktisk betydelse.

Mantal var ett taxeringsmått för gårdar som skattelagts. Gårdar med samma mantal skulle betala lika mycket skatt. Mantalslagda gårdar kallades med en äldre benämning för hemman.

På 1600-talet var ett helt mantal en gård som var tillräckligt bärkraftig (besutten) för att försörja en familj och betala skatt. Efterhand minskades gårdarnas mantalsvärde genom att gårdarna delades vid arv och för att förändra skatteuttagen och de ursprungliga hemmanen kom ofta att bestå av flera brukningsenheter. På 17- och 1800-talen kunde gårdar på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal ändå försörja en familj och gårdar på 1/1 mantal var stora gårdar. Mantal över 1/1 innebar under 1800-talet en mycket stor avkastning. I avkastningen inräknades även eventuellt fiske och under 1800-talet blev skogen en betydande produktion som ingick i skatteunderlaget och mantalsberäkningen.

Gårdens mantal angavs ofta i husförhörslängderna. Läs mer om detta gamla och komplicerade begrepp här!

Grundskatt

var en benämning på de ordinarie skatter som fram till 1903 åvilade en jordegendom. Grundskatterna bestod av jordeboksräntan, mantalsräntan och kronotionden. Grundskatterna, som var från medeltiden, avvecklades mellan 1885 och 1903 i samband med avskaffandet av indelningsverket.

Torpare

Begreppet torp har genom tiderna haft olika innebörd. På medeltiden var ett torp eller avgärdstorp en gård som anlagts på byns mark men avskilts som en självständig enhet.

Under 1500-talet kallades ett enstaka nybygge som byggts på en bys allmänning och låg lite för sig, för torp. Skattemässigt var ett torp en jordlägenhet som var otillräcklig att sätta i mantal men tillräcklig att åsättas ränta. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal.

Från 1600-talet kom begreppet torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet. Den var oftast belägen på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Systemet med torp och torpare blev då ett sätt för de större godsen att tillförsäkra sig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet varje år utföra att antal dagsverken på godset. Torpen blev med andra ord en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar.

Man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom. Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura. Torparna däremot hade alltså egen bostad, kreatur och med tillhörande åkermark. Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes.

Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp vars innehavare var skyldig att biträda med visst skogsarbete. Soldattorpen behandlas nedan.

Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860-talet, omkring 100.000. Efter att laga skiftet påbörjats 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar. Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen.

En torpare var med andra ord en småbrukare som inte ägde jorden utan arrenderade den och betalade arrendet genom att utföra ett antal dagsverk på markägarens gods. Torparen var en landbo med med ärftlig besittningsrätt (åborätt). Vad som skiljde torparen mot övriga landbor var att torparen betalade arrendet med dagsverken. Se vidare "landbo" nedan.

Indelningsverkets torp och boställen

Under indelningsverket dagar fanns även en annan typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och båtsmanstorp. Ryttartorpen ingick i rusthållet som tillhandahöll ryttare till kavalleriet. Soldat- och båtsmanstorpen ingick i det ständiga knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade till uppgift att rekrytera och underhålla knektar respektive båtsmän.

Det var skatte- och kronobönderna som ansvarade för det ständiga knekthållet i indelningsverket och hade skyldighet att rekrytera och underhålla knektar och båtsmän. Adeln och därmed frälsebönderna var befriade från denna pålaga.

Förbandens officerare och underofficerare bodde på, och brukade, gårdar, vars storlek berodde av befattningshavarens grad. Dessa gårdar ägdes av Kronan.

Backstugusittare

Backstugusittare var benämningen på personer som bodde i mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i bondesamhället och var en brokigt skara, som omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare och dagsverksarbetare som gamla och utfattiga personer.

I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de gatehusmän, i södra Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även benämningen strandsittare.

Backstugorna låg vanligen samlade i grupper utanför den skiftade inägojorden. De hade i regel också ett mindre stycke jord där de kunde odla potatis samt ha några grisar och höns. Ibland fick backstugusittarna också tillgång till bondejord i form av s k hälftenbruk.

De allra flesta hade dock inte den tillgången utan försörjde sig med lönearbete på gårdarna, hemslöjd etc. Tillgången på lönearbete var inte så stor och backstugusittarna var ofta undersysselsatta och undernärda. Antalet backstugusittare ökade starkt i mellan 1750 och 1850.

Det var inte ovanligt att backstugan bara hade tre riktiga väggar. Den fjärde kunde vara en jordvägg, om huset låg i en backe.

Undantag

Undantag kan ses som en pensionsliknande förmån för det äldre paret på en bondgård. Det var vanligt att när bonden blev gammal så överlät han gården i förtid på exempelvis sonen, dvs sonen övertog gården medan föräldrarna fortfarande levde.

Undantag reglerades av fastighetsrätten. Undantag innebar bl.a. fri bostad, viss mängd ved, utsäde etc per år, som den tidigare bonden kunde förbehålla sig och sin hustru. Ofta byggdes en mindre stuga på ägorna som det äldre paret fick bo i.

Undantag eller avkomsträtt kunde även förhandlas fram om bonden sålde gården. Avkomsträtt innebar rätt till förmåner från en fastighet. Det kunde gälla rätt till viss avkastning eller ränta. Den vanligaste formen var att säljaren av gården förbehöll sig rätt till fri bostad, ved, mjölk mm.

Tjänstefolk

Andra benämningar: tjänstefolk, tjänstehjon och legohjon.

Dräng – en jordbruksarbetare som utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var vanligen ogifta och anställdes i regel på helårskontrakt. Deras anställning lydde under tjänstehjonsstadgan.

Under 1700- och 1800-talen var drängarna färre till antalet än pigorna, utom i Bohuslän och Skåne, där fisket resp. det tunga jordbruket krävde mansarbeten i större omfattning.

På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en särskild drängkammare eller i en separat byggnad, en sk. drängstuga.

Piga – tjänsteflicka som arbetade på bondgårdar och vanligen städslad årsvis. De arbetade med en mängd olika arbetsuppgifter. På gods och herrgårdar hade de mer specialiserade uppgifter som kökspiga, lagårdspiga etc.

Legostadgor: 1664 – 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i legostadgor. Den första legostadgan utfärdades 1664 och följdes av nya stadgor 1686, 1723, 1739, 1805 och 1833; den sista upphävdes 1926. I stadgorna reglerades löner, anställningstid och andra villkor för anställningen. Fram till 1920 tilläts arbetsgivaren att bl a utöva aga. Efter 1858 fick aga endast ske mot män under 18 och kvinnor under 16 år. reglerades också av stadgorna. Förutom mat och husrum och klädesplagg fick tjänstefolket även en mindre kontantsumma.

Slankveckan eller friveckan var en ledig vecka (i städerna endast fyra dagar) som beviljades tjänstefolk som bytte tjänst. Man skulle inställa sig i sin nya tjänst senast sju dagar efter utflyttningen.

Flyttningsdag eller flyttdag var den dag då ett legohjonsavtal upphörde, årligen den 24 oktober (i Stockholm från 1833 även den 24 april). Tidigare var det vanligt att städsla tjänstefolk per den 29 september (Mickelsmäss) för ett år.

Statare

Statare var helårsanställda, i regel gifta jordbruksarbetare på större jordbruk. Ordet statare anger att lönen utgick i form av naturalön, s.k. stat. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom. Statarna var förknippade med de större godsen, även om en och annan större bondgård också kunde ha statare. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga, gifta lantarbetare och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också delta i gårdens sysslor. Mer om statsystemet hittar du här.

Inhyseshjon

Inhyseshjon var en beteckning som användes på den del av jordbruksbefolkningen som inte ägde jord och som betecknades som en underklass inom allmogen. En inhyseshjon var inneboende på gården och var normalt inte närmare släkt med familjen. Ofta var det äldre tjänstefolk som arbetat lång tid hos husfolket och som senare fick bo kvar. Socialt sett hade de lägre anseende än backstugusittarna. Ca 20% av allmogen utgjordes 1855 av inhyseshjon.

Professor Sten Karlsson definierar tio sociala skikt i det samhälle, som släktforskningen rör sig i. Redovisningen hittar du, med vissa kommentarer, på Waslings webbplats.

Lanthushållet

Under 1700-talet var 80 %, ca 1,8 miljoner människor, av befolkningen sysselsatta i lantbruket, ca 120 000 i bergsbruk och endast ungefär 18 000 i industriproduktion (trots att den "förindustralistiska industrin" verkligen blomstrade under Frihetstiden). De 10% av folket, som bodde i städerna, sysslade även de till stor del med lantbruk – de flesta städer var uppbyggda som stora byar med tegar, trädgårdsland och fähus.

Produktionen i lantbruket karaktäriserades mycket länge av ren naturahushållning. Praktiskt taget all mat, dryck, kläder, redskap, verktyg mm tillverkades på gården eller i byn. Byn och gården var tätt slutna samhällen och marken var, fram till de långsamt genomförda skiftesreformerna, indelad i små, smala tegar som brukades av olika ägare och arrendatorer. Pengar var sällsynta.

Redskap och metoder var enkla och mycket mänsklig arbetskraft krävdes för sådant som idag utföres med maskiner. Under denna tid, inom många områden till långt in på 1900-talet, omfattade lantbruk och hushåll en mängd olika sysslor och hushållens medlemmar var många. Arbetsorganisationen var enkel: Under husbondens ledning producerade familjemedlemmar och tjänstefolk allt som behövdes för det dagliga livet på gården och i byn. Under husbonden svarade husmor för arbetsledningen och mycket av själva arbetet i boningshus och lagård.

Till gårdsfolket räknades husbondens familj och kanske några släktingar, t ex äldregenerationen, samt, åtminstone om husfolket var unga och hade småbarn, tjänstefolk. Drängar och pigor kunde vara anställda ungdomar, som tog tjänst tills de fick en egen gård, eller andra personer som inte hade egen jord. När barnen blev större fick de hjälpa till med arbetet på gården och behovet av anställda minskade. Benämningarna piga och dräng användes tidigare även för ogifta söner och döttrar som arbetade hemma. Folket på en vanlig bondgård var oftast färre än tio personer.

Förr var det knappast förälskelse och kärlek, som avgjorde giftermålen. Ekonomiska och sociala faktorer, ofta avgjorda av föräldragenerationen, var viktigare.

Enligt de medeltida landskapslagarna ägde husbonden rätt att med måtta aga både sin hustru, sina barn och sitt tjänstefolk, s k husaga. Husbondens och husmoderns rätt att aga sitt tjänstefolk reglerades i de olika legostadgorna.

Landsbygdens underklass i torp och backstugor hade sällan tjänstefolk, de arbetade i stället och gjorde dagsverken åt markägaren, som betalning för arrende och hyra. De levde familjevis och måste ofta skicka bort barnen som lillpiga eller lilldräng redan då de var små.

Arbetsdagen var lång. I ”Gårdsfogdeinstruktion” (Salander 1729) anges att torparna skulle arbeta från kl 4 om morgonen till kl 7 på kvällen. På sön- och helgdagar gick man i kyrkan.

Mat och dryck

Som regel åt man tre mål mat om dagen med en extra frukost under tröskningsperioderna. Mathållningen var enformig med gröt, bröd och något sovel. Köttet förvarades saltat, vilket också märktes i matlagningen. Öl och dricka användes för att släcka törsten, ölet även som komplement till eller ersättning för mat. Under 15- och 1600-talen konsumerades kopiösa mängder öl och Gustav Vasa påbjöd minst 40 humlestörar per bondehushåll, för att säkerställa kvalitén.

Brännvin infördes under 1400-talet som medicin mot de flesta krämpor men blev i ökande utsträckning också ett njutningsmedel. Om brännvinet under 17- och 1800-talen kan historien skrivas hur lång och detaljerad som helst. Och det har många redan gjort! Vi nöjer oss med att skrapa på ytan:

Under 17- och 1800-talen konsumerades per innevånare över 15 år mellan 10 och 20 liter legal alkohol per år, omräknad till 40%-ig sprit, med en enorm social misär som följd. Perioder med reglerad bränning förekom, liksom korta förbud. 1855 avskaffades husbehovsbränningen för gott och konsumtionen avtog, för att under första världskriget nå en historisk bottennotering. Man vet att mycket sprit brändes och konsumerades i lönndom.

Kaffe blev ett njutningsmedel som spred sig uppifrån genom samhällsklasserna under 1800-talet. Stockholm fick sina första kaffehus på 1710-talet men först i mitten av 1800-talet blev det vanligt på landsbygden. Kaffebröd omtalas från mitten av 1800-talet. Det sammanföll med att de öppna härdarna i köken efterhand byttes mot vedspisar, som bl a var bättre lämpade för kakbak. ”Kafferep" blev en ny umgängesform och bidrog till minskad spritkonsumtion. Kaffeförbud utfärdades flera gånger under 1700-talet men blev aldrig effektiva.

Jordbrukets produktion

Av grödor odlades huvudsakligen spannmål (råg, korn och, på magrare jordar, havre). Skördarna var små och motsvarade normalt endast upp till 8 gånger utsädet på bra jordar, annars 3 – 4. (Numera är avkastningen 30 – 40 gånger utsädet.)

Blandsäd, baljväxter och rovor förekom också. Lin och humle odlades till husbehov. Åkerjord användes inte för vallväxter, hö och löv som vinterfoder skördades från äng och skog. Halm tillvaratogs som foder. En restprodukt vid brännvinsbränningen, s k drank, fick stor betydelse som kreatursfoder i delar av landet. Detta gällde i hög grad bl a sydöstra Skaraborg.

Svedjebruk var ganska vanligt, även i vår del av landet (fast man mera förknippar det med skogsbygderna i Värmland och norröver). Man fällde och brände skogen, för att odla i den mycket näringsrika askan. Efter några säsongers odling var näringen dock förbrukad och man måste svedja ett nytt område. Cirka 30 år senare var man tillbaka och brände skogen på nytt. Inte förrän in på 1800-talet gav skogen som sådan någon egentlig avkastning.

Normalt drabbades man av missväxt eller dåliga skördar ett par år per årtionde. Det resulterade ofta i hungersnöd för människor och boskap påföljande vår.

Potatis började inte odlas på allvar förrän efter de svåra missväxterna på 1770- och 80-talen.

Havreodlingen ökade kraftigt under 1700-talet i Värmland och Västergötland.

Den arbetsinsats som krävdes i det tidiga jordbruket har vi svårt att föreställa oss. Jordbearbetning för sådd, skördearbetet med spannmål och djurfoder, tröskning och rensning av brödsäden, vallning, fodring och annan skötsel av djuren, underhåll av byggnader och hag, anskaffande och transport av ved och råvaror - allt krävde många och långa arbetsdagar av många människor. Ovanpå detta tillkom diverse pålagor från stat och samhälle, t ex skjuts- och väghållning.

Redskapen för åkerbruket var länge primitiva och utvecklingen gick långsamt fram till 1800-talet. För jordbearbetning nyttjades hackor, årder och primitiva harvar och vältar av trä. Plog (med vändskiva) i stället för årdret (med symmetrisk bill) användes i Europa sedan långt tillbaka. Så småningom spreds den även till Sverige, men då endast till slättbygder med lerjordar. Plogen var länge ett klumpigt redskap.

Pehr Kalm (finsk biolog, ekonom och Linné-adept) konstaterar i rapporten "Wästgötha och Bohusländska resa förrättad år 1742. Med anmärkningar uti Historia naturali, physique, medicine, oeconomie, antiqviteter etc. jemte nödige figurer":

"Plog brukades här på orten att köra upp åkrarna med, för plogen voro spända främst ett par hästar, och så näst efter dem och straxt framman för plogen ett par oxar, annorstädes var främst förspänd en häst, så ett par oxar efter hästen och sist ett par oxar närmast plogen, så att för en enda plog gick fem dragare. En eller två personer fordrades, som skulle driva och köra dragarna, samt dessutom en karl vilken skulle hålla uti och styra plogen. Åkrarna bestodo här mest av lergrund. Nog tyckes att detta sätt av åkers bruk kunde förbättras".

Metoderna för åkerbruket utvecklades under senare hälften av 1800-talet i hög takt och spreds från säterier och lanthushållsskolor till bondebefolkningen i gemen. De från 1846 regelbundet återkommande lantbruksmötena bidrog också till att sprida modernare materiel och metoder.

Djurhållningen var småskalig och allmän – även i städerna. Höns, ankor och gäss hölls för ägg och kött. Grisar, får och getter var vanliga. Kor var dyrbara och en riskabel investering men hölls inte bara för mjölken utan även som dragdjur. De vanligaste dragdjuren var annars oxar och små hästar. Torparna fick oftast klara sig med mänskliga dragare för släpa, kärra, årder och pinnharv

Kobergs kor

Under 1700-talet började en viss import av avelsdjur leda fram till förbättrade lokala stammar av bl a hästar och kor. Under den tid som Nils Andersson styrde och ställde på Koberg och Hede fanns en stam "elitkossor", Koberg-stammen, på fideikommisset.

Sysslorna över året

På 1830-talet fördes vid Torpa gård söder om Ulricehamn (Heljö i Birgit Sparres "Gårdarna runt sjön"; jfr Torpa stenhus) dagbok över gårdens göromål. Eftersom perioden och landsändan i stort överensstämmer med släktens storjordbrukare och inspektorer, platsar en sammanställning av verksamhetsåret i denna redovisning.

Vidstående tabell sammanfattar ett genomsnittligt och digert arbetsår från denna tid. Den dagliga skötseln och tillsynen av djuren (inklusive "den vita piskan - mjölkningen) skedde naturligtvis året runt, liksom de omfattande hushållsbestyren. Därför (och kanske för att det mest var kvinnogöra), har dessa sysslor inte platsat i journalerna. Som naturligtvis fördes av en karl...

Anm.: Krok (årder) var en enkel "plog", som användes i lättare jordar och inte krävde så kvalificerad besättning och dragare som i Pehr Kalms redogörelse ovan.

Januari	Tröskning. Skogsbruk. Vedhuggning. Svedjehuggning.
Februari	Tröskning. Skogsbruk. Vedhuggning. Svedjehuggning.
Mars	Vedhuggning. Svedjehuggning
April	Åkern kördes med krok och harvades.
Maj	Åkern såddes. Potatissättning. Fåren tvättades och klipptes. Ängsröjning.
Juni	Boskapen släpptes på bete.
Juli	Slåtter och svedjebränning påbörjades.
Augusti	Slåtter i ängarna. Svedjebränning. Lövhuggning. Trädorna kördes med krok och harvades. Sådd av höstsäd och svedjeråg.
September	Åkern skördades. Potatisupptagning.
Oktober	Höstjorden kördes med krok och harvades. Fåren klipptes. (En del gårdsfolk flyttade och nytt folk tillkom vanligen under oktober.)
November	Svedjehuggning. Tröskning. Ölbryggning. Slakt.
December	Svedjehuggning. Tröskning. Ölbryggning. Slakt.

Under 1800-talet påbörjades en accelererande utveckling av jordbruket. Från att ha varit en extremt personalintensiv verksamhet är jordbruk numera oftast en syssla för enskilda människor med komplicerade maskiner och teknologiskt avancerade metoder. Dessa höhässjor fotograferades 2009 men metoden att hänga hö på tork, för att sedan köras in i ladorna, övergavs egentligen redan för 30 år sedan...

Begrepp

Lanthushållet