"Jagar du!!?"

Klart retorisk och mera ett utrop och missnöjesyttring än en fråga. Den kom när min hustru och jag plockade fram en bit älg ur frysen, för att förbereda söndagsmiddagen. "Frågan" ställdes av en ung dam i bekantskapskretsen. Dess interpunktering framgick av tonfallet. Blicken och kroppsspråket i övrigt visade att hon starkt ifrågasatte mina moraliska kvaliteter. ”Dödar du djur?”

Den diskussion som följde fick mig att inse att den gängse jägaretiska förklaringsmodellen inte alls räcker för att nå modern, urbaniserad (oops! –– höll på att skriva "disneyfierad"...) ungdom eller ens vuxna 70-talister.

Jägarens vanliga etikdiskussion tar sitt avstamp i det vilda som en urgammal, förnybar resurs. Viltkött är ekologiskt, nyttigt, närproducerat och fritt från både läkemedel och jordbruksstöd! Denna förstklassiga matråvara produceras nästan utan konkurrera med andra nyttigheter och förvaltas av jägarkåren under utövande av sin hobby på ett så ekonomiskt och anständigt sätt som möjligt. Detta gynnar viltstammar, natur och försörjning. Vad är då problemet?

För de flesta av våra kritiker är det det avsiktliga dödandet, som är problemet. Egendomligt nog är det många av dem, som gärna fiskar. Och aldrig skulle tveka att oskadliggöra ett getingbo, om dom bara vågade. För de flesta är det heller inget problem med att både dom och jag går till affären och köper styckat "tamkött" i plasttråg. Därför blir ett mera grundläggande och lite filosofiskt resonemang om livet och döden nödvändigt.

Som väl är så är de flesta jaktmotståndare varken oärliga eller generellt korkade. Inte heller kan dom gärna ha någon dold agenda - ett problem man annars ofta har med meningsmotståndare. Så om jägaren gör sig besväret att bli lite mera existentiell i sin argumentering, så har man goda möjligheter att åtminstone väcka vissa funderingar i rätt riktning. Ungefär så här:

Få ungar i den vilda djurvärlden når vuxen ålder och matematiken för bibehållande av en art till ett visst antal är obönhörligt konsekvent: Av alla ungar ett vuxet par producerar under sin fertila period blir i genomsnitt bara två vuxna. Ett högre genomsnitt (t ex tre) ger en (kraftig) ökning av stammen. Det innebär att födan tryter och att många svälter ihjäl. Eller att stammen blir så tät, att sjukdomar sprids, varvid många går en plågsam, ofta utdragen, död tillmötes.

Alltså: Om en älgko under sitt liv producerar 10 kalvar, når i genomsnitt två vuxen ålder, när stammen är konstant. Några av de åtta, som dör, skjuts under älgjakten. Av blåmesparets kanske 30 ungar dör i genomsnitt 28 en naturlig och, mänskligt att döma, plågsam död.

De allra flesta ungar dör alltså, utkonkurrerade tidigt, av syskon, som är bättre lämpade för överlevnad (d v s de svälter ihjäl), eller svälter eller fryser ihjäl under sin första vinter, eller blir tagna av rovdjur eller trafikdödas, eller…

Vuxna vilda djur dör sällan gamla och praktiskt taget aldrig av hög ålder. De, som inte blir skjutna av jägare, dör vanligtvis efter ett utdraget lidande orsakat av svält, sjukdomar, parasiter eller rovdjur. I vårt land dör t ex massor av vilda djur, särskilt årsungar, under vintern, p g a brist på föda och vatten eller av sjukdomar, sedan motståndskraften nedsatts av undernäring. Smådjur, som fåglar, dör även av kylan.

Jakten innebär för det mesta ett snabbt dödande och kan, vad lidandet beträffar, rimligen inte jämföras med de ”naturliga” sätt att dö, som berörts här ovan. Bara ett utdraget dödsförlopp efter en skottskada skulle kunna jämföras med påfrestningarna vid en "naturlig" död. Med dagens bestämmelser och rutiner för eftersök förekommer det sällan!

Genom att jaga på fastställda tider under året och med avskjutningsregler för antal fällda vilt (och i vissa fall för ålder och kön) förbättras stammens reproduktion och sammansättning och kvarvarande individers möjligheter till ett bra liv. Vinterstammarna minskas och jägarna hjälper till att anpassa antalet djur till vad markerna klarar av att föda.

I jakten ingår mycket ”kringarbete” såsom utfordring, landskapsvård och t o m utsättning av vilt. Därav begreppet viltvård. Svenska Jägareförbundet bedriver också kvalificerad forskning. Det är bevisat att jakten, som den organiserats och bedrivits under de senaste 30 – 50 åren, lett till ökade viltstammar, d v s fler individer (=”mera liv”) i vår natur.

Jakt och jaktvård är, enkelt uttryckt, det bästa sättet att förbättra livskvalitén för det vilda - även på individnivå - och samtidigt skörda av naturens överflöd. Utan jakt hade färre individer levt i våra marker och en större andel av dessa individer hade gått en plågsam ”naturlig” död till mötes.

Ledarskap - är ett slitet ord, som tidigare beskrev chefers och ledares förmåga och metoder att leda. I dagens debatt, litteratur och utbildning är ledarskap mera fokuserat på samspelet mellan människor eller befattningshavare i en organisation och innehåller t ex ledarskap (enligt den ursprungliga betydelsen), pedagogik, ekonomi och organisationsteori /-utveckling. Ledarskap – Att skaffa sig förmåga till ledarskap och att utöva ledarskap har alltid präglat officersyrket, och därmed mitt yrkesliv, på ett sätt som gör det omöjligt att vara ointresserad av ämnet. Alla militära skolor och kurser innehåller direkt eller indirekt ledarskapsutbildning – teoretisk och praktisk. Den mest lärorika men också påfrestande kurs jag själv utsattes för i detta sammanhang kallas UGL (Utveckling Grupp Ledare). Där får man ingå i en slumpvis sammansatt grupp och som gruppmedlem, s a s inifrån, uppleva hur gruppen utvecklas och genomgår olika faser under en veckas samvaro och med en mängd olika uppgifter att lösa.

Utbudet av teorier och litteratur om ledarskap (eller kanske borde vi använda "management" som beteckning på den moderna, utvecklade innebörden av ledarskap?) är massivt! Mycket känns bra och rätt, en del känns mindre funktionellt och trovärdigt (man kanske är för gammal för vissa teorier....). Oavsett den mängd åsikter och läror, som utvecklats i ämnet under senare år, är och förblir ledarskap en praktisk verksamhet!

Av de teoretiska resonemang jag själv utsatts för i min utbildning har jag nog glömt de flesta, även om de viktigaste förhoppningsvis ändå har påverkat mig. Efter den inledande aha-upplevelse, som Maslows behovspyramid gav mig som mycket ung officersaspirant, är det egentligen bara en bok som gjort ett gediget, kvarstående intryck: "Den tredje vägen" av Helge Thorpe och Shigeru Kobayashi.

Boken kom 1989. Båda författarna hade erfarenhet från praktiskt, civilt  ledarskap. Thorpe var tidigare utvecklingsdirektör hos LEGO (Danmark) och Kobayashi hade varit direktör (personalchef, tror jag) hos Sony (Japan).

En kärnpunkt i boken, som omspänner ett vitt fält från praktiskt ledarskap till organisationsutveckling, kommer jag särskilt ihåg och har försökt att leva efter. Det är att man måste lita på sina medmänniskor i det avseendet att alla faktiskt vill göra sitt bästa - men man skall ha beredskap för att man då och då kan bli besviken! Ja, ja, jag vet det där om motivation och motivationsprocesser, men inställningen hos en ledare, att de flesta människor faktiskt oftast vill göra sitt bästa, är fruktbar!

Ett, i och för sig snart 30 år gammalt men mycket aktuellt och intressant begrepp inom området, är ”härskartekniker” (Ås, Berit 1978 Hersketeknikker) Härskartekniker är metoder att behålla eller skaffa sig obehörig makt över andra människor eller sätt att hävda sig själv genom att förtrycka andra. Metoderna utnyttjas oftast omedvetet men förgiftar stämningen i organisationen, drar ner produktionsresultatet och skapar vantrivsel för den som blir utsatt.

Man brukar definiera fem olika sådana tekniker, som nog kan urskiljas här och var på de flesta arbetsplatser, i organisationer och t o m inom familjen.

För att, som individ, bemöta omgivningens försök att utnyttja härskarteknik finns en motstrategi mot var och en av dessa tekniker. Och för att arbeta bort problemet ur ”företagskulturen” måste man vända på teknikerna, själv göra, och uppfostra sin omgivning att göra, ”tvärtom”. Dock utan att skuldbelägga dem som utnyttjar härskarteknik, eftersom det i sin tur skapar otrivsel och sämre resultat. Det kallas bekräftarteknik. Så här:

Om du är intresserad av en fördjupning i detta så här. Problemet beskrivs här, liksom oftast, mest utifrån ett könsperspektiv men är minsann inte enbart ett genusproblem!

Ridning – jag började rida på senare år, i augusti 2002. I två år (fyra terminer) red jag en gång i veckan och var senior i gruppen. För närvarande ligger denna hobby på is.

IT/PC/digitalkamera – Jag kom tidigt i kontakt med datorn som arbetsredskap. 1985 fick jag utbildning på Försvarsmaktens dåvarande administrativa datasystem och stiftade också bekantskap med den första Mac-en. 1988 skaffade jag en bärbar PC (se bilden nedan), 1989 fick jag en PC på jobbet och på den vägen är det sedan dess. I januari 2008 fick jag min nuvarande maskin, en HP Pavillion med 4 GB internminne, inklusive docka och 23"-skärm. I skrivande stund är den ny och känns som en formel 1-grunka!

Fotografier och andra bilder kan skannas, hanteras och lagras i PC:n, vilket jag utnyttjar, bl a i släktforskningen. Bildbehandling har blivit en hobby och digitalkameran är numera en ständig följeslagare, lika naturlig att ha i fickan som mobiltelefonen. Är inne på min andra, det är en IXUS 950 IS.

Att publicera sig på webben ger utlopp för flera olika "lustar" - skrivklåda och kreativitet i allmänhet samt en viss exhibitionism, förståss. Som framgår på annan plats har jag t o m haft tillfällen att hjälpa andra med detta, inom ramen för mitt lilla företag.

Dataspel är jag heller inte främmande för. Åtskilliga timmar har tillbringats med Sid Meyers Civilization. Det började redan med 1:an men på senare år har det varit  IV som gäller.

Har också ägnat mig lite åt ett spännande, vackert (och ofta halväckligt) rollspel som heter Morrowind. Det följde med grafikkortet till min förra PC. Snabba, finmotorikkrävande alster, som flygsimulatorer och Grand Theft Auto är dock inget för mogna män...

Intresset under denna rubrik hör nog ihop med dragningen till litteraturens och filmens science fiction. Tänk om man kunde få vara med och uppleva lite mer av utvecklingen mot det som redan benämns ubiquitous computing! Fast när/om mänskligheten passerar the technological singularity är det nog bra om man redan stigit av tåget...

Läsning – periodvis läser jag, mest skönlitteratur i genrerna science fiction, sjöhistoriska romaner, thriller (Alistair Mclean och Desmond Bagley för länge sedan, ytterligheter som Tom Clancy och John Grisham samt åtskilliga andra senare), fantasy (Tolkien i små doser) och någon deckare (Leif GW Persson,  Anne Holt, Liza Marklund och Henning Mankell). Stieg Larsson, naturligtvis! Jan Guilliou och hans övermänsklige och överpedagogiske flottist Hamilton har naturligtvis inte gått att undvika. Det har också blivit en del svensk historia, i anslutning till släktforskningen.

Science fiction har alltid fascinerat mig. Det finns ju en uppsjö av författare. Favoriter numera är Arthur C Clarke (naturligtvis), Kim Stanley Robinson och Greg Bear - även om jag inte på långa vägar läst ens merparten av vad de har skrivit. Robinson är ingen utpräglad SF-författare men har i sin trilogi om Mars på ett detaljerat och realistiskt sätt beskrivit en framtida kolonisering och terraformering av vår granne i solsystemet. Jag tror inte sviten är översatt till svenska. Stilen är knastertorr men resultatet spännande och fantasieggande. Robinson får en länk här.

Greg Bear är helt annorlunda! I Eon och efterföljaren Eternity vänder han bokstavligt talat ut och in på både tids- och rumsdimensioner på ett sätt som gör att man nästan tror på att det kan hända. Han är en modern efterträdare till gamle Isaac Asimov (som jag tuggade i mig, parallellt med Biggles-böckerna på 1950-talet), men Bears historier känns mer övertygande trots hans halsbrytande hantering av dimensionsbegreppen. Mer om Bear here!

En SF-författare jag just bekantat mig med är Vernon Vinge. Han är professor emeritus i matematik och IT-vetenskapare, som skrivit science fiction sedan 1990-talet. Tyvärr är han inte översatt till svenska (ännu), så det blev att bita ihop och börja knöla med den tekniska fack-engelska, som inte ens var påtänkt när man pluggade detta språk (och i vissa fall inte är det ännu!!). Den första var (hans senaste) "Rainbows End" (nej, ingen genitivapostrof!) och handlade mycket om hur han föreställer sig Internet(s efterföljare) år 2025. Intressant, ibland rolig, spännande (så småningom) och rätt skrämmande! Sedan dess har jag också avverkat "A Fire upon the Deep", som han gav ut redan 1992. Det är (del av) en rymdodyssé med halsbrytande perspektiv - särskilt om man, som jag, fått lära sig, att ljushastigheten är absolut maxfart i universum...

När det gäller sjöhistorierna började det med C S Foresters Hornblower (på originalspråket, det var så jag i tidigt 1970-tal började förmå mig till att läsa litteratur på engelska). Andra uppskattade författare är Ellis K Meacham, Alexander Kent (pseudonym för Douglas Reeman), Adam Hardy (pseudonym för Kenneth Bulmer, som även skriver SF!) och Dudley Pope. Det handlar alltså mest om British Navy vs Napoleon, East India Company och föregångaren till US Navy - sjökrig och pirater under 1700- och början på 1800-talen. Det finns fler författare i denna genre - kolla här!

Poesi eller annan mera högkulturell litteratur då? Njae - lite Selma Lagerlöf har det väl blivit eftersom hon hör till släktträdet och har beskrivit släktmiljöer mm. Men det var nog lite för mycket Stagnelius, Atterbom och Lenngren (och Strindberg!) i skolan - sånt sitter i...

På senare tid har det bl a blivit mera Guilliou, ett par Håkan Nesser och några Leif GW Persson. Plus några alster av nya svenska deckarförfattare, som tyvärr ofta lämnat en kall. På startsidan finns f ö just nu en "kräkla" över ett par riktiga stolpskott till böcker...

Den litterära konsumtionen har på senare år boostats av "hörböcker". Närstående har presentat mig alster av Guillou, Leif GW Persson och Stieg Larsson på CD. Lastbilsresorna blev mycket kortare av detta!

Segling och båtliv – var ett stort intresse under 1960--80-talen. Hade aldrig egen båt (undantaget ett par segeljollar och en kanot), men några kamrater att snylta på. Tog skepparexamen (på det gamla sätten med examen vid sjöbefälsskolan i Göteborg!) och gick t o m en kurs i astronomisk navigation.

Motorcyklar  – intresset kom tidigt och uppmuntrades av officersutbildningen. Hela familjen ägnade sig åt mc under en period (ungefär 1989 - 1996). Som ordförande i Sveriges Militära Idrottsförbunds motorsportsektion (SMI Motorsport) hade jag ett par år tillfälle att följa Försvarsmaktens six-days-lag i enduro - ett riktigt kul "resande teatersällskap"!

Brädspel - är ett gammalt nordiskt spel som använder samma utrustning som Backgammon. Bräde var ett av min morfars stora intressen och han lärde upp barn och barnbarn. Numera spelar jag sällan men vill gärna hjälpa till att bevara spelet till eftervärlden. Vill du veta mer om bräde, titta här!

Resor – är ju också kul.... Familjen hade t o m en husvagnsperiod under 80-talet. Nu fantiserar vi ibland om hur det skulle vara med husbil...