Hammarsmedja

Hammarsmedjor var utrustade med vattendrivna hammare som var olika utformade beroende på användningsområde. Hammarsmedjorna var ofta grannar med sågar och kvarnar vid samma vattenfall.

I kyrkböckerna från Sandhem och Habo har prästerna konsekvent skrivit "kniphammare", t ex Slättängs kniphammare och Källebäckens kniphammare. Den rätta benämningen torde vara knipphammare (efter knippjärn, dvs stångjärn). Våra smedanor från Skaraborg gjorde nog inte stångjärn utan sysslade med manufaktursmide men knipphammaren var då en lämplig storlek på hammare.

På Borgviks bruk sysslade man med grövre smide som härd- och stångjärnssmide. Kanske producerade man också manufaktursmide och spik?

Ur ett par olika källor har följande begrepp och beskrivningar hämtats.

Knipphammare Liten stjärthammare med hastig gång, driven av vattenhjul, för uträckning av finare dimensioner av järn och stål samt för tillverkning av ämnen för diverse manufaktursmidesprodukter. (http://www.wermland.se/lansbib/borgvik/forsk/ordfor.htm)

Knippsmide Smide för tillverkning av knippjärn, smala järnstänger, som utsmiddes av knippsmeden under knipphammaren och sedan buntades i knippor, därav namnet. Knippjärnet såldes mestadels till utlandet, och användes av köparna som ämne för spiktillverkning. (http://www.wermland.se/lansbib/borgvik/forsk/ordfor.htm)

Knipphammare (ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan), mek., en sorts små stjerthammare med hastig gång, hvilka drifvas med vattenhjul och användas till utsträckning af finare dimensioner af jern och stål samt till att förfärdiga ämnen till hvarjehanda manufaktursmiden…


	Övre raden fr vänster: Stjärthammare och stångjärnshammare. Underst: Mumblingshammare. Bilderna på hamrarna är hämtade ur 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok, liksom den charmiga, gammalmodiga texten.

…Af hamrar, som drifvas för vattenkraft, finnas mångfaldiga storlekar från de små spik-hamrarna, af 5 å 6 kgs vigt, till de kolossala gjutna pjeser. s. k. mumblingshamrar, som användas till hopslagning af smältor (jfr Härd-smide) och smidning af grofva axlar, samt de deremellan liggande manufaktur-knipphamrarna och stångjernshamrarna.

Alla vattenhamrar öfverensstämma så till vida i konstruktion, att de bestå af tre hufvudsakliga delar, nämligen sjelfva hammarblocket, skaftet och hylsten (se d. o.), eller axeln, som omsluter den nedre delen af skaftet, och omkring hvilken rörelsen sker. På de stora mumblingshamrarna äro vanligen alla dessa tre delar gjutna i ett stycke; på de mindre hamrarna åter är skaftet af trä, hammaren och hylsten deremot af jern eller stål.

Till hamrarna höra dessutom såsom nödvändiga tillbehör: ett städ, på hvilket slaget verkar, en stadig hammarställning (se d. o.), uti hvilken hylsten är fäst, en lyftarmring, hvarigenom hammarens lyftning åstadkommes, samt en tillställning för att reglera höjden af denna lyftning, den s. k. resten.

Sjelfva hammarblocket består af tre delar: nacken, eller den öfversta delen, ögat, eller det hål, hvaruti skaftet instickes och fastkilas, samt pen e t, eller den nedersta delen, genom hvilken slaget öfverföres till det på städet liggande stycket. Då penet naturligtvis är den del af hammar en, som är mest utsatt för nötning, brukar man ofta göra det löst, så att det efter förnötning lätt kan utbytas mot ett annat.

Vattenhamrarna indelas efter det sätt, hvarpå lyftningen sker, uti noshammare, der lyftningen sker i främre änden af skaftet framför hammaren, skafthammare, som lyftas under skaftet bakom hammaren, och stjerthammare, vid hvilka lyftningen åstadkommes derigenom att den bakre änden af skaftet bakom hylsten tryckes nedåt Lyftningen under nosen begagnas mest för de stora mumblingshamrarna; i anseende till dessas stora tyngd behöfves vid dem vanligen ingen särskild tillställning för att reglera restens höjd.

De vanliga stångjernshamrarna äro skafthammare; resten regleras vid dem genom en s. k. tryckare (jfr Hammarställning), eller ett elastisk trästycke, mot hvilket hammarens nacke vid lyftningen slår an, och som äfven genom sin fjädring ökar slagets styrka. Vid stjerthammare, eller de små, hastigt gående hammare, som begagnas till manufaktur- och spiksmide, regleras resten genom en s. k. genhammare eller en liten vid skaftets bakre ände anbragt hammare, hvars mot penet svarande del är formad till en spets. Då brusken i lyftarmringen (se nedan) genom anslag mot genhammarens nacke nedtryckt denna, träffar penet en underlagd jernhäll, kallad genhammarhällen, hvarigenom på samma gång resten regleras och slagets styrka ökas.

Lyftningen vid vattenhamrarna sker genom en på hjulstocken (se d. o.) fastsatt, s. k. lyftarmring (jfr Hammarställning), eller en ring af tackjern, försedd med ett erforderligt antal utstående kuggar, eller s. k. bruskar (se d. o.), för att lyfta hammaren så ofta som erfordras. Resten varierar vid olika hammare högst betydligt ända från något tiotal cm vid spikhamrarna upp till öfver 60 cm vid stångjernshamrarna. Hastigheten är naturligtvis äfven mycket olika; sålunda bör denna vid en i full gång varande stångjernshammare uppgå till omkring 100 slag i minuten, hos en spikhammare till minst 300 slag och hos manufaktur- eller s. k. knipphammare allt efter olika storlek varierande mellan dessa båda ytterligheter.

Tillbaka till Bergs- och järnbruk

Uppdaterad tisdag 13 december 2011. tisdag 13 december 2011.