Borgvik

Från Borgviks bruk, som helt eller delvis var i släktens ägo i fyra generationer under 80 år med början från Olof Schagerström o h 2:a h Greta-Kajsa Gröndahl, stammar mormors mormor, Lovisa Fridstedt f Schagerström (”Dunungen”), som var barn till brukspatron Emanuel Schagerström (1755 - 1817) och hans 2:a hustru, Margareta Collin. Olof Schagerströms far var Carl Olsson Schagerström. Denne arrenderade Karlberg i Grums och lär ha deltagit i sonens köp av Borgviks ena hammare.

Om bruket och bruksfolket finns mycket skrivet i prästens, Domar Skafte, utmärkta bok "Borgvik" (Borgviks hembygdsförening 1983). Jämte kyrkböckerna är han min viktigaste källa här. Och kyrkböckerna behövs, för allt har nog inte Skafte fått till rätt...

Lovisa "Dunungen" Fridstedt (1801-1847) var dotter till Emanuel Schagerström o h h Margaretha f Collin. Hon gifte sig med brukspatronen i Gårdsjö, Gillberga, hovkamrer Johan Magnus Fridstedt (1784-1854). Fotot i tabellen nedan är av en miniatyr (brosch) signerad "Leauté pinxit Borgvik 1820”. Lovisa och Johan Magnus anses av somliga (även i familjetraditionen) ha varit förebilder till Selma Lagerlöfs huvudpersoner i novellen Dunungen. Fast hos Selma var hon en "fattig flicka från bakgatan".
Vill du läsa novellen så finns den här.

Borgvik ligger i Värmland, vid Borgvikssjön. Sjön är genom ett sund förbunden med Grumsfjorden, som i sin tur via ett sund i Grums samhälle mynnar i Vänern. I Borgvik bildar Borgviksälven två fall och rinner ut i sjön. Vattenkraften och sjötransportmöjligheterna har skapat förutsättningarna för Borgviks bruk. Råvarorna, som timmer, malm och ved till träkol, fanns i grannskapet, liksom i stora delar av Mellansverige.

Bruket producerade järn, som köptes upp av handelshusen i Göteborg. Järnet exporterades t ex till Spanien, med Ostindiska kompaniets fartyg och betalades där med silver. Silvret var den hårdvaluta SOIC betalade kineserna med för de importvaror, som berikade Göteborg och dess honoratiores under 1700-talet. Mer om denna affärsverksamhet här.

Emanuel var gift två gånger. Fruarna var systrar, Lovisa och Margaretha, födda Collin. Tillsammans fick de 22 barn! Inte alla levde till vuxen ålder, men ändå... Under Emanuels tid utvecklades kulturen på Borgvik, åtminstone i den meningen att man utövade musik. Döttrarna skickades bl a till huvudstaden för att lära sig sjunga och spela. På C M Bellmans tid, minsann!

Från Borgvik spreds yngre generationer Schagerströmmar över "Världen". Vår ana Louise (Lovisa) gifte sig och flyttade till grannsocknen Gillberga. Hennes make, Johan Magnus var född i Vänersborg. Deras två flickor hamnade så småningom i Skaraborg och sonen i Östergötland. Om anornas spår i Gillberga finns en sida här. Hur det var med di gamle i Vänersborgsområdet hoppas jag kunna återkomma.

Brukspatron och hovkamrer Johan Magnus Fridstedt (1784 +1854) levde 1817 till 1845  på godset/bruket Gårdsjö nära Borgvik (just innanför gränsen till Gillberga församling). Dit tog han sin brud, Lovisa, efter bröllopet på Borgvik på hösten 1820. Gårdsjö och Gillberga skall vi återkomma till på annan plats så småningom.

Sammanhanget mellan anorna i Borgvik, Gillberga och Vänersborg har jag försökt beskriva i följande figur. Aline, som där representerar den yngsta generationen, blev min mormors mor.

Från denna period härstammar ganska mycket nedärvt notmaterial som min, numera avlidna, moster Ingegerd sammanställde och som Birgitta Scherman 1989 gjorde en D-uppsats om vid Göteborgs universitet — Borgvikssamlingen: Analys av en värmländsk notsamling.

Jag utgår från (liksom min mor gjorde) att den musikalitet som flera av Lovisas barn, barnbarn och barnbarnsbarn hade och har (åtminstone mormor, ett par av mina mostrar, kusiner och kusinbarn) stammar från Borgvik. Om inte genom gener så som kulturarv. Ett ganska speciellt utslag av denna musikalitet hittade jag f ö i "Blind hönas arkiv" för några år sedan. Kolla! Själv har jag ännu efter 66 år inte märkt mycket av den musikaliska ådran...
 

Bruksgårdarna i Borgvik

”Borgviks herrgård uppfördes i början av 1700-talet som en dubbelherrgård av brukspatronerna Nils och Erik Borgström. Mellan gårdarna låg en gårdslänga så att två inre gårdar bildades. Idag återstår endast den södra delen av anläggningen.

Herrgården är byggd i karolinsk stil med ett tvådelat s.k. säteritak. Huvudbyggnaden, som ursprungligen är uppförd i ett våningsplan och med en oinredd vind, hörde till det järnbruk som anlades här i början på 1600-talet.

Vid 1800-talets mitt fanns i den nuvarande byggnaden skola och postkontot, samt bostad för brukshandlare och kamrer. Herrgården renoverades på 1950-talet och används numera som privatbostad…” (Skylt vid Södra Herrgården).

Anornas bruksgårdar

Anorna som brukspatroner

Olof Scahgerström var borgare från Kristinehamn, där han var stadskassör och rådman samt drev handel. Han köpte 1758 en del av Borgvik, inklusive en av de två hamrar, som bruket bestod av. 1775 köpte han den andra hammaren och var dessutom ägare till brukets kvarnar och såg. Uppköpen skedde i en veritabel cirkus av arv, konkurser och överlåtelser av och mellan de föregående ägarna. Sedan han köpt hela bruket ville han flytta och samordna hela järnhanteringen vid de två hamrarna, som dittills legat i strömmen ungefär nedanför bruksgårdarna.

”Han fick en särskild anledning att sätta planerna i verket. Bergsrådet Carl Schultz hade granskat hamrarnas skattenatur och funnit, att ‘de wäl stå uti Hammarskattelängden för frälse tecknade men enligt 1711 års Bergmästar Relation samt Kongl. collegii utfärdade privilegium af d. 14 October 1690 skola de vara belägna på Starkiärs Skattehemmans ägor vid Borgviks ström’. Man hade alltså felaktigt räknat dem som frälse, vilket medfört lindrigare skatt. Nu var hamrarna skatte och det innebar en hårdare skatt. Ville det sig riktigt illa, kunde ägaren dessutom drabbas av en viss eftertaxering på grund av skattefelet. Bergsrådet Schultz åberopade vidare ett kungligt brev av den 2 augusti 1731, vari stod, att ‘icke andra än the Hammare för Frälsemark consideras än sådana som på Frälsegrund äro belägne och till någon del försörjas med kol från egne Frälseskogar’.

Borgviks hammare ligger på skattejord och är icke frälse Det fastslog även bergscollegium den 2 maj 1758 i ett entydigt beslut. ‘Det kan icke bevilja Borgviks bruksägare någon frälserättighet för dessa deras hamrar’.

Nu återstod endast en utväg för att undslippa den besvärande beskattningen, nämligen att flytta bruket från skattejord till frälsemark och den möjligheten fanns i Borgvik. I ansökningen om tillstånd för hamrarnas flyttning åberopades dock icke skatteskälen. Den 22 september 1775 infann sig bergmästaren för att undersöka och närmare granska skälen för brukets önskade flyttning. Olof Schagerström androg som skäl ‘den olägenhet bruket måst varje år vidkännas av bakvattnet, varigenom stångjärnssmidet mycket hindras och uppehålles, särdeles vårtider’. Vid sådana besvärligheter måste bruket stå i väntan på gynnsammare tider, då vattnet inte var till hinders. Avbrotten i driften vållade självfallet minskad produktion och minskad skatt. Olof Schagerström hade ännu ett tungt skäl för sin önskan att flytta bruket. ‘Vattenfallet, varest Värket nu står, är allt för lågt.’ Han ville därför flytta ‘begge stångjärnshamrarna bättre neder i älven, varigenom begge förenämnde svårigheter kunna undvikas’.

Besiktningsmännen besåg först stångjärnshamrarna ‘Desse begge Hamrar med tvänne Härdar uti hvardera äro belägne uti den så kallade Borgviks eller Bore ström, neml. 681 1/4 aln uti norr på Östra sidan åfvanför en vik af stora Siön Venern som går in till Bruket och hvilken fordom hetat Bores vik, kallas nu för tiden Borgviks fierden, av hvilken Bruket som Socknen förmodeligen har fådt sitt namn’.

‘Fallet och vattendraget besiktigades på det nogaste och befants det förra vara ganska lågt och endast underfall. Man såg genast, att ehuru fallet var av medelmått i högd emot hvad det vid flodtider plägar vara, befants det likväl vara så tillbaka stigit, att det till en god del hindrade driftvattnets avlopp’. Det var detta Olof Schagerström uppgivit som en orsak till att flytta bruket. Bakvattnet hindrade driften. ‘Hiulen uti begge hamrarna liksom vadade uti det högt öfver hiulningarne upstigne vattnet, isynnerhet på blåshiulen, varaf ej annat kan hända än en svag bläster och ganska trög och långsam hammargång’. Stångjärnshamrarna gick dåligt, de gjorde nu ‘näppeligen några och tretti slag i minuten i stället för några och sjuttio till åttio slag, som vid en god och full gång en sådan Hammare bör giöra i hvarje minute’. Därav följer enligt synemännen, att bruksägaren mycket hindras i sitt stångjärnssmide och sällan kan smida mer än 12 till 14 skeppund i veckan. Det hade rent av hänt, att smidet, när Vänern såsom de tre sista åren stigit ovanligt högt, helt måste avstanna på grund av bakflod och bruket redovisat betydligt undersmide.”
(Ur ‘Borgvik’ av Domar Skafte)

Olof lyckades väl med genomförandet av sina planer. Han flyttade 1778 båda hamrarna  till en gemensam smedja betydligt nedströms det tidigare läget från 1640, på östra stranden nedom bruksgårdarna, och till västra sidan älven.

I mitt material om Olof framgår även följande:

Han uppfostrades hårt av far och styvmor. Hans morbror, Zegol Hammarström, stämde fadern 1732, för att denne betalade sonen otillräckligt för arbete och tjänster, klädde honom illa och inte tänkte på hans framtid.

1734 - 36 var Olof skrivare vid Grawendals bruk i S Dalarna. Han fick burskap som handelsman i Kristinehamn 1737 och blev stadskassör och rådman där 1742.

Han bodde i hörnet Kungsgatan - Tegelslagaregatan i Kristinehamn, där de fem äldsta barnen i andra giftet föddes. Han  sysslade med handel (kram och järnförlag) och köpte Jacob von Utfalls och hans systrars delar i Borgviks bruk 1758, dvs Södra hammaren och Södra Borgviks egendom (frälse), varefter han flyttat till Borgvik. 1775 köpte han den andra, norra hammaren av Carl Niklas Kock och var sedan ensam ägare till Borgviks bruk, som hans arvingar övertog skuldfritt vid hans död.

Olof var en mycket kompetent brukspatron och ansågs vara en stor människovän, vilket bl a framgår av diverse eftermälen. Han var förebilden till Gustaf Henrik Schagerström på Stora Sjötorp, i Selma Lagerlöfs trilogi Löwensköldska ringen.

En betydande del av brukets inkomster kom f ö från de sågar och kvarnar som fanns inom Olofs del av strömmen. Olofs son Emanuel och sonsönerna Per och Johan Schagerström ärvde och köpte "i generationsordning" andelar och ägde sedan helt, eller efterhand delvis, bruket till 1839.

Även Emanuel var en kompetent brukspatron men kunde knappast mäta sig med sin far. Ett tecken, som tyder på att han möjligen saknade lite av faderns handlag, var att ägandet fördelades på flera händer under hans tid. Då måste man dock hålla i minnet, att förutsättningarna vid Olofs död, med så många arvtagare, komplicerade möjligheterna att hålla ihop verksamheten under en hatt. I affärsverksamheter kan heller inte chefen alltid lastas för alla försämringar. Brukets produktions- och avsättningsmöjligheter varierade med konjunkturerna och Olof hade helt visst haft en stor förmåga men också uppenbar tur med "tajmingen", när han övertog bruket.

Andra bruksgårdar i Borgvik

Ägarförhållandena var efter Olofs tid ofta komplicerade och det vore fel att påstå att de följande Schagerströmmarna var enväldiga i Borgvik. Flera olika andelsägare förekom och varierade över tiden. Det fanns också åtminstone två ytterligare bruksgårdar på trakten, Södra Borgviks och Nya Torseruds bruksgårdar, båda nu sedan länge borta.

Här nedan visas utsnitt av två teckningar utförda av G Larsson. De föreställer Herrgården respektive bruket i Borgvik, så som det kanske såg ut på anornas tid där. Teckningarna är i jätteformat och hänger numera i lokalerna i restaurangen "Kungskvarnen". Har själv, med begränsad framgång, fotograferat av dem i flera därefter sammanfogade bilder, därav de ganska varierande belysningsförhållandena.

Vore f ö tacksam för upplysningar om konstnären och verken, bl a för att försäkra mig om att inte träda hans upphovsrätt förnär (ändå kan jag inte låta bli att visa bilderna här, de illustrerar så väl hur jag föreställer mig miljön "när det begav sig").

Mer om Borgvik hittar du här!

©Tom Dahlstedt. Uppdaterad onsdag 14 december 2011