http://www.algonet.se/~helledal/kjell/Slakt/296.html:

"(Utdrag ur Vikers-Ekestubbeslägten) Sannolikt född i början av 1620-talet. Omnämnd första gången 5/7 1647 då han uppträdde som rättegångsombud för Hans Jonsson i Gammleviker, antagligen en anförvant till hans första hustru. Frans Torbjörnsson undantog "skattefritt ett jordstycke Råskog benämdt" hvars gränser närmare bestämdes och hvarå fastebref meddelades 14/8 1649.

Här vid Råskog nedslog han nu sina bopålar, odlade och röjde, med den påföljd, att detta nybygge 2/10 1660 skattlades till 1/4 mantal afgärdahemman med en ränta af 16 lispund osmundsjern.

Frans Torbjörnsson var en mycket ansedd och verksam bergsman, som i rikt mått åtnjöt sin orts förtroende. I 44 års tid var han sålunda sexman i Dalkarlsbergs tingslag, därtill vald 3/6 1656 och under större delen af denna tidrymd nästan ensam styresman för Dalkarlsbergs grufvor.

Ansedd som skicklig masmästare och "stegresare" (masugnsbyggare) förordnades han 28/1 1678 till ålderman för samtlige masmästare i Dalkarlsbergs, Pershytte och Stribergs tingslag, med åliggande "att gifva rättelse så uti trätomål såsom ock att gifva de andre masmästarna sina rätte mästerbref, efter föregånget prof och gjordt mästerstycke", och efter det föll honom svårt att allenaförrätta masugnsbyggeriet, beviljades "honom fritt för utskrivning och rotering njuta en av sina söner, hvem som därtill största lusten hade". Denna åldersmannabefattning synes han hafva lemnat 1686.  

Till nämndeman blef Frans Torbjörnsson utsedd 22/2 1666 och till häradsdomare 10/10 1678; tog afsked 23/5 1696 med det välförtjenta vitsord, att han "sig uti alla stycken vist som en hederlig, förståndig och rättrådig man, den där ock städse beflitat sig efter yttersta förmåga att befordra, hvad som till dena bergslagens gagn och nytta lända kunnat". Han var åtminstone vid 1672 års riksdag och möjligen äfven vid ett par andra tillfällen bergslagens ombud eller fullmäktig.

Från senmedeltiden och fram till bruksdöden under 1800-talets andra hälft, verkade bergsmän i bergslagerna. De var egentligen bergsbrukande bönder som varvade sin tid mellan jordbruk, skogsbruk, gruvhantering och tackjärnsframställning. 1600-talets statliga regleringspolitik strävade efter att bergsmännens huvudsakliga uppgift skulle vara tackjärnstillverkning, medan smidet reserverades för andra grupper. I slutet av 1700-talet stod bergsmanshyttorna för hälften av landets tackjärnstillverkning. I Värmland luckrades bergsmännens situation upp en aning, då det också förekom att brukspatroner och handelshus ägde andelar i hyttorna. 1859 släpptes kravet på att tackjärnsframställning skulle vara en bergsmansuppgift. I praktiken hade många bergsmän långt dessförinnan återgått till att vara bönder.

Några begrepp

(Bl a fritt efter Thomas Sundberg; http://biphome.spray.se/sundbergfamilj)

Bergsbruk: Bergshantering, den näringsgren som omfattar uppsökande, utvinning och förädling av mineraliska produkter av alla slag, främst av malmer i fast berg (huvudsakligen gruvdrift och hyttväsen).

Bergsfrälse: Frihet från skatt på jord för bergsmän.

Bergslag: Distrikt med privilegium på bergshantering, länge med egna domstolar m.m.

Bergsman: Innehavare av hemman som förr åtnjöt viss skattefrihet mot att ägaren ägnade sig åt bergsbruk.

Privilegierna var omgärdade med omfattande restriktioner. För att årligen framställa en viss mängd smide fick man i kronans skogar avverka så att man hade tillräckligt med träkol. Man hade också rätt att dämma upp sjöar för en jämn tillförsel av vattenkraft. Förvisso fick man betala för kronans tjänster, men att driva en mindre hytta var i äldre tider en lönande affär. Vinsten från hyttan användes ofta för att köpa egna skogar. Då det blev mer lönande att tillverka papper än järn, blev de egna skogarna mycket värdefulla.

Järnsmeder fanns under medeltiden. De hade sina verktyg med sig och ambulerade från gård till gård på landsbygden och stannade så länge det fanns arbete på gårdarna. De var mycket anlitade och rika stormän höll sig gärna med egen järnsmed, som naturligtvis valdes ut mycket noggrant.

Bysmeder var bofasta och betjänade en hel by. Deras kapacitet var större och de flyttade inte gärna. De var mycket skråmedvetna och hade lärlingar och gesäller hos sig, som skulle lära yrket.

Ankarsmed: En speciell kategori smeder som arbetade med att tillverka ankare åt flottan. Ankarsmedjor fanns (t ex ?) i Karlskrona och vid Dannemoraverken i Söderfors.

Hammarsmed: Smed som med hjälp av vattendrivna hammare tillverkade stångjärn, spik eller ämnen.

Spiksmeder: I regel (?) hammarsmed, som arbetade med att tillverka spik. Det berättas att en duktig spiksmed kunde tillverka 22 000 spikar på en vecka på 1800-talet.

Klensmeder: kunde arbeta vid de stora järnverken med att tillverka småsaker som gångjärn, lås, liar, knivar och de kunde även reparera t ex verktyg och åkdon. Ofta var det arbeten som utfördes vid sidan om det ordinarie arbetet för att dryga ut den ofta dåliga lönen.

Under medeltiden lärde vi oss gruvdrift av tyska bergsmän som kom i ’Hansans spår’. Den första bergsmalmen bröts på Utö i Stockholms skärgård och bearbetades sedan i smedjor i Visby. Då, på 1100-talet, bröt man med s k tillmakning, dvs man hettade först upp berget och kylde sedan av med vatten så att sprickor uppstod och man kunde få loss malmen. Denna brytningsmetod var enkel och allmänt förekommande ända in på 1800-talet i hela världen. Nackdelen med den var att den krävde en aldrig sinande tillgång på ved.

Det dröjde ända in på 1600-talet innan man lärde att spränga med hjälp av krut. Återigen var det tyska bergsmän som undervisade. Den första sprängningen i Sverige skedde 1635 i Lappland. Orsaken till att metoden började användas var helt enkelt brist på tillmakningsved. Krutet var känsligt för fukt och väta och hade svag sprängverkan. Därför dröjde det ytterligare 100 år innan metoden började användas i större utsträckning. Vid sprängning var man också tvungen att borra och det var ett besvärligt kapitel i de trånga gruvorna. Borrmaterialet hade man också besvär med; det kunde gå åt ett tjugotal borrar för att borra "en aln" in i berget.

Sprängolja, eller nitroglycerin, upptäcktes 1846 och kom i bruk på allvar på 1860-talet. Den hade visserligen sprängkraft, men var ytterst känslig för stötar och det skedde många olyckor vid transporter och sprängningar. Nitroglycerinet användes fram till 1897. Under tiden hade den säkrare dynamiten utvecklats, men gruvägarna var inte så intresserade, eftersom dess sprängkraft var sämre. Nitroglycerinet förbjöds i fråga om transport och försäljning av Kgl Majt redan 1868, men gruvägarna tvingade fram en dispens, som kom att gälla i 30 år. När nitroglycerinet till sist försvann hade Nobel också förbättrat dynamiten och lyckats göra den både kraftigare och säkrare.”

(Från bysmed till dataoperatör av Stefan Estby 1987)

Järnhantering

Under 1700-talet började den mera industriella järnhanteringen att utvecklas.

Från Borgviks bruk, som helt eller delvis var i släktens ägo i fyra generationer under 80 år, stammar mormors mormor, Lovisa Fridstedt f Schagerström (”Dunungen”), som var barn till brukspatron Emanuel Schagerström vars far och farfar också var patroner på Borgvik. Brukets relativa välstånd byggde på vattenkraften och den utvecklade järnhanteringen.

Emanuels farfar, Olof Schagerström, borgare från Kristinehamn, köpte 1758 hela bruket med två hamrar, kvarnar och såg, efter en veritabel cirkus av arv, konkurser och överlåtelser av och mellan de föregående ägarna.

Olof lyckades väl med bruket och hans ättlingar Emanul, Per och Johan Schagerström ärvde och ägde helt eller delvis bruket till 1839.

Mormors farfar, Carl Hammarstrand, och hans far, Johannes Andersson, var hammarsmeder i Slättäng (Sandhems socken) varefter ”hammarsmedsmästare” Carl hade hammarsmedja och ”manufactori” i Källebäcken (Habo/Gustaf Adolf) samt senare kvarn och sannolikt även smedja (titulerades då både mjölnare och smed) i Herrekvarn (Dimbo)