Krigsmakten   Det är naturligtvis ingen slump att Skaraborgs regementes fana får illustrera denna sida. Bilden har jag knyckt från http://www.skaraborgarna.se och hoppas på och räknar med överseende för det! Ingen släktforskare saknar väl soldater, ryttare eller båtsmän bland anorna? För att bekanta sig med dem behöver man veta något om Krigsmakten i ett historiskt perspektiv. Den korta och faktainriktade redovisningen här kan inte göra rättvisa åt de många gånger eländiga, enahanda eller dramatiska förhållanden dessa människor levde med under stormaktsväldets uppgång och fall. De svenska förbandens tillvaro under 16- och 17-hundratalen präglades av strapatser, sjukdomar, strider och andra umbäranden. Soldaterna var ianspråktagna under långa perioder och fick tillbringa lite tid hemma på roten, i sina torp och boställen, med familj och anhöriga. Ofattbart många fick sätta livet till i tjänsten, mestadels genom sjukdomar. I Skaraborgs Regementes Minnesbok 1981 skriver framlidne överstelöjtnanten Karl-Axel Kjellgren kortfattat men målande om regementets och personalens förhållanden, på ett sätt som ger läsaren en möjlighet att tänka sig in i hur det var. Tyvärr finns inte denna artikel på nätet (ännu...). Sammanfattningar av två landskapsregementens historia kan du läsa här: http://www.skaraborgarna.se/historia.php  Vill du söka på soldatanor eller bara skaffa mer miljöbakgrund kan du t ex vandra vidare hit: http://www.garnisonsmuseet.se/index.asp Infanteri i Vasatid På medeltiden utgjordes stridskrafterna av bondehärar, som stred med enkla vapen i anslutning till timmerbrötar i skogarna. De så småningom organiserade förbanden och örlogsfartygen bemannades av legoknektar och genom utskrivningar (kungens urgamla rätt att uppbåda allmogen). De första egentliga förbanden organiserades av Gustav I, som insåg att det tidiga bondeinfanteriet inte räckte till mot motståndarens tunga infanteri i öppen terräng. Han hyrde in legoförband med utländska knektar men inrättade senare vad som idag kallas "Äldre indelningsverket". Det innebar att vissa kronogårdar avdelades som avlöning åt anställda, inhemska knektar. När kungen dog 1560 fanns som följd av detta en stående Armé om ca 15.000 man. Vid sidan av de reguljära förbanden var begreppet "man ur huse", dvs alla vapenföra mäns skyldighet att försvara hembygden, länge en realitet. Erik XIV var en dålig truppförare men efter dåtida mått en lysande organisatör. Han utvecklade en arméorganisation med tre regementen bestående av vardera 6.300 man, indelade i tolv fänikor samt stab och stödförband. Beväpningen var luntlåsbössor, armborts, pikar, och hillebarder. De flesta knektarna hade dessutom svärd. Förutom de tre regementena fanns också sedan tidigare Gårdsfänikan - livgardet - med 800 man. Detta förband var det bäst övade och fungerade också som plattform för organisations-/metodutveckling och utbildning. Johan III tog över kungamakten efter sin bror 1568. Han överlät det organisatoriska och taktiska till sina rådgivare. Detta, i kombination med ekonomiska problem och rekryteringssvårigheter, spolierade mycket av broderns arbete. Regementsorganisationen lades ner och fänikorna blev fristående. Inom infanteriet ökade antalet bösseskyttar och minskade pikenerare och hillebardiärer, vilket ledde till sämre anfallsförmåga mot infanteri liksom att försvarsförmågan mot rytteri minskade. Bösseskyttarna var alltid beroende av skyddet från pikar och hillebarder, när man skulle ladda om. ... och dess vapen Luntlåsbössan (hakebössan) vägde 5 - 10 kg, hade en kaliber på ca 2 cm, tog lång tid att ladda och eldhastighet och precision var låg. Bössan stöddes vid skottlossning på en gaffelformad "skjutkäpp" och verkan mot ytmål kunde påräknas upp till 100 meter, men mot punktmål (enskild soldat) sjönk den till blygsamma 40 meter. Funktionen var osäker, särskilt vid dåligt väder. Dåtidens kroppsskydd slogs igenom på 50 - 70 meters avstånd. Varför luntlåsbössan infördes, när armborstet egentligen hade bättre prestanda, är inte lätt för skribenten att förstå... Armborstet var en vidareutveckling av bågen och hade god precision och verkan: 300 meter mot ytmål, 100 meter mot punktmål och penetrerade även bröstharnesk på detta avstånd. Skytten medförde ca 100 pilar. Piken var ca sex meter lång och användes både vid anfall och försvar, dock var den klumpig i skogen. Spets var ett annat ord för pik. Hillebarden var en långskaftad yxa med en hake i bladet. Den fungerade både mot ryttare, hästar och fotfolk och var ca tre meter lång. Svärdets utformning varierade. Vanligast var huggvärjor, som mest användes för hugg, men dessutom kunde stötas igenom en ringbrynja. Pikenerarna och hillebardjärerna utrustades med kroppsskydd i form av bröstharnesk, benskenor och hjälm. ... och kavalleri Motsvarande utveckling av rytteriet blev inte lika lyckosam för kung Erik. Organisationen var två kavalleriregementen om vardera åtta fanor med 300 man i varje. Dessutom fanns Hovfanan (gardesförband med värvad trupp) och några hingstridarfanor (tungt kavalleri) med de adelsmän (eller av adeln anställda) som hade (råd till) tung utrustning. Rytteritaktiken blev den för tiden rådande och mycket ineffektiv. Den byggde på framryckning till närkontakt och skott med ryttarpistoler (som krävde skottvidder på max 10 meter, men där ryttaren ofta(st?) sköt för tidigt), tills fienden var så "mör" att man kunde anfalla med blanka vapen. Det hör till saken att det var Erik (med hjälp av rådgivare?) som ändrade den tidigare stridstekniken, som innebar våldsamt anfall med lansar och spjut och där pistolerna var "reservvapen", till den kontinentala. Johan III var noga med att hålla sig väl med adeln och lättade därför på kraven om rusttjänst. Därmed minskade det välutrustade tunga rytteriet, som frälset hittills bidragit med. ... och dess vapen Lansen var en kraftig, ca fyra meter lång, spetsig stång, som användes för inbrytning i fiendens front. Spjutet var lika lång som lansen, fyreggat och avsett att tränga genom harnesk och andra pansrade kroppsskydd. Ryttarpistolen hade kaliber mellan 11 och 14 mm, vägde mellan 1.5 och två kg. Det var en s k hjullåspistol och alltså en modernare konstruktion än infanteriets hakebössor. Laddningen var tidsödande och svår att utföra till häst - vilket ju taktiken krävde. Kulans utgångshastighet var hög (V0=320 m/s) men hastighetsavtagningen likaså - tillräcklig precision och verkan krävde skottvidder under 10 meter! Ryttaren hade två pistoler. Svärdet var långt, tveeggat och kunde både hugga och stöta. Rustningen skulle från början varit av "m/riddare" men av ekonomiska skäl begränsades den till att omfatta bröst- och ryggharnesk, ben- och armskydd samt en hjälm utan visir. ... och artilleri Under Erik XIV fanns det förvånansvärt (åtminstone för mig) mycket kanoner i Sverige, de flesta dessutom tillverkade här. Under perioden kan man urskilja en tydlig ─ organisatorisk och taktisk ─ uppdelning i (tungt) belägrings/befästningsartilleri samt tungt och lätt fältartilleri. Bemanningen var fram till in på 1600-talet "halvcivil" och någon egentlig förbandsstruktur fanns inte. Vapensmedjorna både byggde pjäserna och bemannade dem i fält.   Gustav II Adolf förändrade allt Under 1600-talet gjorde församlingsprästerna upp utskrivningslängder över vapenföra män och var tionde togs ut som knekt eller båtsman. Ryttarförbanden bemannades frivilligt med rusttjänst. Vissa hemman åtog sig att hålla ryttare och häst och fick i gengäld befrielse från skatt och rotering (deltog inte i försörjningen av fotsoldater). Rusthållaren tjänstgjorde tidigare ofta själv som ryttare, det blev sällsynt från 1600-talet. Ofta uppbar rusthållaren räntor från gårdar i omgivningen (s k augmentshemman; av augment = tillökning). Gardes- och specialförbanden var ända in på 1800-talet bemannade av värvade soldater, ofta utländska. Från Eriks tid till Gustav II Adolf var utvecklingen negativ, trots t ex Carl IX:s försök att vända den. Orsakerna var omväxlande oförmåga och bristande ekonomi. Under tiden förvaltades Eriks framsynta infanteriorganisation av Holländarna! På 1610-talet formulerade Moritz av Oranien "det holländska maneret" som anses vara en vidareutveckling av Eriks organisation och taktik. Nu tog Gustav tillbaka denna metodik och utvecklade dem till ett framgångsrecept, som bidrog till skapandet av det svenska stormaktsväldet. Krigsmaktens utveckling under perioden 1617 - 1630 var remarkabel! En grundorganisation, med uppgiften att producera fältförband, skapades. Landet (inklusive Finland) indelades i landsregementsområden, med produktionsansvar. Principorganisationen framgår av bilden. Antalet producerade (fält- och ryttar-) regementen varierade beroende på landsregementenas rekryteringsunderlag. När Krigsmakten under periodens senare del praktiskt taget i sin helhet var på krigsfot, behölls landsregementena som inskrivningsområden. Ett artilleriregemente organiserades i Stockholm 1629. Det bestod av sex kompanier. I provinserna i södra östersjön fanns ytterligare fyra artillerikompanier. Därutöver fanns det fästningsartilleri. Den nationellt producerade Armén kom att bestå av bestå av åtta regementen till häst och tjugo regementen till fots, varav tre respektive sju i Finland. Regeringsformens förteckning blev grunden för rangordning och numrering under lång tid: Regementen till häst Adelsfanan Upplands (med Västmanland, Närke och Värmland) Västgöta (med Dalsland) Åboläns-Björneborgs Smålands (med Öland) Nylands-Tavasehus Östgöta (med Södermanland) Viborgs-Nyslotts Regementen till fots Upplands Skaraborgs Åboläns Södermanlands Kronobergs-Jönköpings Björneborgs Dalregementet Östgöta Tavastehus Hälsinge Älvsborgs Västgöta-Dals Viborgs Savolax Västmanlands Västerbottens Kalmars Nylands Närke-Värmlands Österbottens Under Sveriges deltagande i 30-åriga kriget kompletterades Armén med åtskilliga värvade utländska förband. Dessa var i allt väsentligt organiserade som de nationella. ... Här pågår renovering ─ uppifrån och ner! En behövlig översyn har kommit så här långt. Och kommer att fortsätta efterhand. Förhoppningsvis... Kontraktsanställda soldater i Det ständiga knekthållet På 1600-talet var fortfarande utskrivning och värvning det normala sättet att bemanna Krigsmakten. Under Karl XI skapades så det yngre indelningsverket. För att slippa de oplanerade utskrivningarna hade några landskap slutit avtal med kronan om att, mot befrielse från utskrivning, ständigt hålla ett visst antal soldater. Dalarna åtog sig 1621 att hålla 1.400 man, och motsvarande avtal träffades med vissa socknar i Västmanland (1623), Jämtland (1645), Västerbotten (1649) och Helsingland (1675). Vid 1682 års riksdag framlade kungen, med erfarenheter från dessa avtal, förslag om s k ständigt knektehåll i hela riket. Riksdagen beslöt då om en ny försvarsordning. För Arméns del blev det s k Indelningsverket en organisation för att avlöna kontraktsbundna soldater och frigöra allmogen från utskrivningar. 1690 var systemet genomfört i de gamla svenska landskapen (alltså ännu inte i Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän eller på Gotland). Kontrakten innebar att varje landskap skulle hålla 1.200 soldater (vissa undantag fanns, i Skaraborg gällde t ex 1.500 soldater). Alla frälse- och skattehemman organiserades i rotar om ungefär två mantal. Varje rote skulle försörja en soldat med torp, spannmål, bränsle, liten årlig kontantlön samt uniform. Från den s k rotering i socknarna befriades:  - säterier och frälse "inom rå och rör" (dock ej i Skåne, Halland och Blekinge),   - kungsgårdar och kungsladugårdar,  - präst- kaplans- och klockarebol samt prebendehemman (prebendehemman var från 1600-talet fram till 1914 anvisade som avlöning åt vissa professorer och lektorer),  - vissa av civilstatens boställen,  - militieboställen,  - rusthåll (dvs jord som skulle hålla kavallerist, utom s k augmentshemman),  - vissa gästgivaregårdar, post- och lotshemman,  - bergsmanshemman och det s. k. bergfrälset (skatte- och arrendebefrielse för bergsbruksidkare),  - jord med arbetsskyldighet till vissa bruk,  - nybyggen i Jämtland och hela Lappmarken samt  - Härjedalen (mot erläggande av viss avgift). Även båtsmännen (flottans bemanning) och kavalleriet organiserades efter en liknande modell från 1687 och 1691. Alla indelta knektar tilldelades, som en (huvud-)del av avlöningen, 1/8 kronohemman (soldattorpet, oftast beläget på rotens största gård, stamroten) och fick inte avskedas förrän efter 20 tjänsteår. Till soldattorpet hörde en liten åkerlapp om cirka 1/2 tunnland. De flesta soldaterna nöjde sig inte med detta utan bröt, med rotens medgivande, ny mark. Detta innebar att t ex knektarna i Skaraborg mot slutet av 1800-talet hade ökat sina marker till i genomsnitt ca 3,5 tunnland per torp. I princip kunde soldaten bara avskedas vid generalmönstring och då tidigast vid 55 års ålder eller för sjukdom, för upprepade bestraffningar eller enstaka svårare brott. Avsked innebar att knekten måste lämna torpet. Ofta blev före detta soldater kyrkovaktmästare, orgeltrampare, fjärdingsmän eller fick andra offentliga uppdrag. Soldaterna tillhörde de landskapsregementen (infanteri) som organiserades på 1600-talet. Regementsmöten för mönstring och utbildning ägde som regel rum en månad varje sommar. Regementenas mötesplatser, som t ex Axevalla Hed för Västgöta och Skaraborgs regementen och Backamo för Bohus bataljon. 25 rotar bildade ett s k korpralskap och två korpralskap blev en avdelning med en underofficer som chef. Tre avdelningar utgjorde ett kompani under en kapten, fyra kompanier bildade en bataljon under en överstelöjtnant eller major. Det gamla landskapsregementena leddes av en överste och bestod av två sådana bataljoner. Ibland tillfördes regementet förstärknings- eller specialförband. Om vi exemplifierar med Skaraborgs Regemente (eller, som det hette när Carl XI den 16 mars 1685 på Höjentorps Kungsgård skrev under regementets indelningsverk, Skaraborgs Läns regemente) så bestod det alltså av ca 1200 man, fördelade på åtta kompanier: Livkompaniet, Skånings, Vartofta, Vilska, Södra Vadsbo, Norra Vadsbo, Kåkinds och Höjentorps kompanier. Ursprungligen benämndes de kompanier, som regementsofficerarna var chefer för, för Överstelöjtnantens respektive Förste och Andre majorens kompanier. Befälet avlönades med skattefria förläningar i form av kronohemman inom upptagningsområdet. Befälsgårdarna kunde uppgå till ett drygt hundratal per regemente. 1876 indrogs befälsboställena i samband med en lönereform. För min (och de minas) del förklaras därmed varför morfar Uno 1884 övertog ett kronoarrende efter sin far, fanjunkaren Wilhelm Andersson, som 1859 tillträtt gården som "indelningshafvare". Nackdelarna med det ständiga knekte- och båtsmans- och rusthållet var att armén blev ganska liten och att den var svår att anpassa efter akuta behov. 1700-talets och det tidiga 1800-talets utrikes- och säkerhetspolitiska ”moras” skapade periodvis stora krav på att förstärka både armén och flottan. För att tillgodose behovet av reserver stadgades bl a om s k tre-, fyr- och femmänningsregementen, varvid tre, fyra respektive fem rotar, tillsammans och stegvis, anmodades sätta upp en extra soldat. Senare under 1700-talet gavs möjligheter för (och beordrades ibland) rotar och rusthåll att ställa upp reserver till ordinarie soldater och ryttare, den s k vargeringen (av värja, försvara sig). Vargeringskarlarna fick ingen utrustning eller utbildning i fredstid. Vid riksdagen 1809-1810 togs beslut om extra roteringar, varvid vissa tidigare undantagna fastigheter indelades. Knektarna ianspråktogs inte bara vid regementsmötena eller i krig. De användes också som arbetskraft vid t ex befästningsarbeten och byggnationen av Göta Kanal. För detta hade de särskilt betalt. Den indelta armén ersattes från 1901 av allmän värnplikt. Avvecklingen underlättades med förenklade pensionsbestämmelser mm, men vissa soldater kvarstod i organisationen, någon ända in på 1960-talet. De tjänstgjorde, ofta i furirsuniform, som t ex snickare eller skogvaktare vid sina regementen. För många landskapsregementen blev de sista, åldrande men fortfarande tjänstgörande soldaterna, något av maskotar och hedrades på olika sätt när de gjorde sina möten. Lantvärnet och Nationalbeväringen 1808 - 1885 Plikten omfattade ogifta män i åldrarna 18 – 25 år men med undantag för stora grupper, bl a studerande, bönder med eget jordbruk m fl. Möjligheten fanns också, för den som hade möjlighet, att leja bort tjänsten. Enligt beräkningar som gjordes i samband med införandet skulle lantvärnet bestå av ca 60.000 man, men det blev inte mer än hälften. Den kontraktsanställda armén omfattade vid denna tid 66.000 man. Lantvärnet kunde i brådskan och p g a det ekonomiska läget inte utbildas eller utrustas ordentligt och kapaciteten blev därefter. Bland annat beroende på de orättvisor som uppstod vid utskrivningarna blev Lantvärnet ingen lyckad satsning. I Skåne ledde det t o m till uppror, varvid ett trettiotal drängar dödades och 395 personer fördes till rättegång i Malmö, av trupp, som utsänts för att återställa ordningen. Tjugo ringledare dömdes till döden, tio av domarna verkställdes och ett stort antal fängslade avled under avtjänande av sina straff. Trots misslyckandet med Lantvärnet fanns, bland både hög och låg (och i nationalismens och den spirande nationalromantikens spår) en påtaglig försvarsvilja i landet. På Gotland och i Skåne uppvaktades myndigheterna med erbjudanden om att alla skulle få utbilda sig, för att vid behov kunna delta i försvaret av riket. Förutsättningen skulle dock vara att en sådan värnplikt måste gälla alla och utan undantag! Gotlands nationalbeväring upprättades 1810. Vid riksdagen i Örebro 1812 föreslog kronprinsen Karl Johan (Bernadotte, som fyra år tidigare representerade fienden på andra sidan Öresund!) inrättandet av Nationalbeväringen. Förslaget antogs och innebar försvarsplikt för alla män mellan 20 och 25 år (med få undantag). Plikten innebar från början en utbildning om två veckor (!) och skyldighet att inställa sig vid inkallelse i händelse av krig. Det vore en stor överdrift att säga att Nationalbeväringen blev en succé. Den korta utbildningen och en närmast total brist på resurser drog ett löjets skimmer över denna institution. Beväringarna föraktades av yrkessoldaterna och själva ansåg de sin roll som verklighetsfrämmande. Efter att till 1848 bildat egna förband, i form av regementenas tredje bataljon, överfördes beväringarna sedan till linjeförbanden. 1852 ökades utbildningstiden till två femtondagarsperioder fördelade på två år. Förändringarna ökade knappast Nationalbeväringens anseende. Ett närmast romantiskt inslag i Nationalbeväringen utgjordes av den s k Studentexercisen: Studenterna i Uppsala och Lund hade rätt att genomgå sin grundläggande tjänstgöring på universitetsorterna. Allmän värnplikt från 1885 Fram till Fransktyska kriget 1870 - 1871 stagnerade krigsmakten. Kriget utgjorde inget direkt hot mot rikets säkerhet men uppvisade en imponerande organisation och taktik, med stora förband som underhölls och transporterades bl a med tåg. Detta gav inspiration att utveckla utbildningen här hemma, genom t ex inrättande av Generalstaben, fälttjänstövningar i ”rätt”/lämplig terräng, att skapa en underhållsorganisation (som dittills bara byggt på magasinering i viktiga områden samt rekvisition) och utföra en krigsplanering värd namnet. Övningstiden för Beväringen ökades 1872 till 45 dagar. Kriget fick återigen liv i diskussionen om en utmönstring av den kontraktsanställde soldaten och övergång till en verklig Allmän värnplikt. 1873 togs ett riksdagsbeslut om att successivt avveckla kontraktsanställningen och därefter helt förlita sig på värnpliktiga soldater och anställt befäl. I lag från den 5 juni 1885 stadgas om 12 års värnplikt för alla vapenföra män (20 – 32 års ålder). Den första halva tiden skulle man krigsplaceras i linjeförband, den senare i den s k Landstormen. Utbildningen ökades samtidigt till 42 dagar. 1892 utökades utbildningstiden till 90 dagar och värnpliktstiden till 20 år, varav de sista åtta i Landstormen. Landstormen var länge en organisation bara ”på papper”. Den motsvarar närmast dagens Hemvärnet och fick praktiskt innehåll runt 1900. Landstormen mobiliserades kortvarigt i inledningsskedena av de båda världskrigen. Ur Landstormen uppstod den frivilliga befälsutbildningen, idag representerad av Försvarsutbildarna och landets FBU-föreningar. 1901 kom så beslutet att avveckla den indelta armén. Bestämmelserna för den allmänna värnplikten stramades till och utökades till 240 dagars tjänstgöring i fredstid (365 vid specialförband). Värnplikten omfattade nu alla vapenföra män mellan 18 och 47 års ålder. Fr o m 1902 gavs möjligheter för s k samvetsömma (värnpliktiga med allvarliga samvetsbetänkligheter mot våld och vapenbruk) att utföra tjänst utan vapen. Beredskapen VK 2 blev en pärs även för vårt land, trots att vi inte som nation blev indragna i direkta krigshandlingar. Många av oss har minnen av detta, direkt, genom att vi ― om än som barn ― var med, eller indirekt, genom att vi förvaltar ”di gamles” (åter-) berättade upplevelser. Beredskapen blev den vedertagna benämningen på perioden från Riksdagens beslut om förhöjd militär beredskap den 3 september 1939, när Tyskland anfallit Polen, till den 30 juni 1945. Då hade dock en viss avveckling av grupperade förband skett med början då ockupationstrupperna i Danmark kapitulerat den 5 och i Norge den 11 maj. Under Finska vinterkriget och fram till det som kom att kallas Mobiliseringen (organiseringen av krigsmakten efter det tyska angreppet mot Danmark och Norge i april 1940) var mellan 100.000 och 140.000 man inkallade till beredskapsförband, därefter först hela krigsmakten (270.000 man) senare betydligt reducerat och ökat igen till 235.000, när avtalet om tyska transiteringar sades upp i augusti 1943. Svenska frivilliga i Finland omfattade ca 9.000 man under Vinterkriget och knappt 1.500 under Fortsättningskriget. Omkring 200 svenskar stred för tyska WaffenSS och minst 1.000 i västallierade förband. Icke att förglömma 8.000 sjömän i handelsflottans västliga konvojtrafik! Mer om Beredskapen kan inhämtas här: http://www.beredskapstid.se/cms/ Försvarsmakten… … blev nytt namn 1975 för Krigsmakten, som vuxit till sig rejält under VK2. Förslaget till namnbyte kom redan då, 1945, men genomfördes alltså först 30 år senare. Perioden sedan dess hör inte anorna till utan är i detta perspektiv min. Källor: Södra Skåningarna 1811-2000 (Södra Skåningarnas Kamratförening 1999); Skaraborgs regementes minnesskrift 1981 (Skaraborgs Regemente); Arméns ledning från vasatid till nutid (Högkvarteret/Arméledningen 1995). Dessutom flera webbplatser såsom sv.wikipedia.org ; runeberg.org ; www.mil.se ; www.genealogi.se/dalarna/soldat/historia.htm ; http://www.algonet.se/~hogman/slsoldat.htm. Flera detaljerade essäer av Jörgen Tejler har bidragit med info till denna sida. Egna kontakter och erfarenheterna har naturligtvis färgat valet av källor... Upp Gästboken ©Tom Dahlstedt. Uppdaterad måndag 20 augusti 2012